Dagens bild.

Annonser

Glögg and sweat the body wet.

Känner ibland att även om man tränar bra, ok. Så vill jag och borde börja med annan cardio, och andra gruppass. Utöka och variera. Det är enkelt. Det borde det vara.

Men man faller in i rutiner, och att starta något helt nytt har en startsträcka. Men hur lång ska den vara?

Att gå på ett yogapass skulle innebära för mej att jag skulle behöva öva hemma ett tag först, så man inte gör bort sig (enligt mej själv då)

Har jag övat hemma? Nej, såklart inte. Boxningen har försvunnit på min anläggning. Gäller då att hitta ett pass på annan anläggning och rätt tid. Dans och skaka på kroppen, typ gympa som kondition är inte min grej, det där med koordination… cardio fixar jag själv genom löpband och crosstrainern.

Borde sätta mej på roddmaskinen dock. Även den där trappmaskinen. Men varför gör man det inte? Skulle även vilja testa pass som Bodybalance (blandning av yoga, pilates och tai chi), även boka in mej igen på cxworx (fokus på bålmuskulaturen) Veckans träning har varit rätt varierat.

Dock hade vattenflaskan läckt i väskan igår, så fick med mej fel skor, plus att mitt ankelskydd även det var blött. Tidig lördagskväll äntrar jag Ias hemlis och Jazz lägenhet. En glöggkväll med liten skara vänner och bekanta. Några hade avbokat av olika anledningar, men det blev en fin kväll ändå. Och Otroligt gott. Åkte hem i rätt tid. Jajjemen. La på lite mer vikt på vissa övningar på bodypumpen idag. Gick bra. Och innan blev det powerwalk på löpbandet.

Thank God it’s friday.

Lugn fredag. Ända sedan starten av denna dag har jag varit trött. Ni vet. Man jobbar på. Man har ändå humöret uppe. När man räknar ner timmar tills man får gå hem. Fast sen kommer på att man måste handla diverse saker. I olika affärer. Man gör upp en plan i huvudet om vilken affär man ska gå till först. Och hur snabbt det ska gå tills man kan landa i soffan. Direkt efter duschen och skrubb fick min kropp en dos av olja. Behövdes.

Händerna fick salva, då de har blivit röda. Och då går det bra med idomin.

Sedan fick ansiktet en behandling av en exfolierande mask. Mycket bra. Lugn fredag.

När sekunder och minuter blir till år.

Dagar i november blir till dagar i december. Det rullar på. Jag vilar rätt så bra sista veckan i den sista höstmånaden, men det blir även träning och annat ändå. Hinner springa på två dejter. Och förkylningen. Jag är toppenfine i ett par dagar, sen gör det lite ont i bihålorna. Eller lite i halsen. Sen blir det toppenfine igen. Det rullar på. Kan man säga. Köper en sån där julstjärna på fot. En billig sak. Ville inte sätta en av adventsstakarna i vardagsrummet, då jag har en hel del växter där.

Det där med att pynta en massa är inte min grej. Det blir lite här. Och lite där. Det räcker så. Men hittar jag något snyggt på stan, kan jag köpa. Bortrensning av jul brukar ta en kvart några dagar efter nyår. Fick feeling att måla mitt soffbord vitt. Så det blev lite kaos in the livingroom. Grejer överallt. Något jag kan få lite småpanik över. Gillar’t inte.

På lördagen går jag på adventsmingel i Linnéstan. Jag är skitsnygg, makeupen perfekt, jag är pigg och glad. Tre timmar efter att jag har sagt att nu är det dags att gå hem, det är ju en dag i morgon också. Då åker jag och en väninna hem. Andra söndagen i rad jag är småseg på grund av att det blev sent, för sent eftersom jag ska upp i tid. Vill ha ett par timmar vakentid innan bodypump-passet. För antingen får man ju tänka på att avboka kvällen innan, eller fyra timmar innan passet börjar. Så när det är näst näst sista övningen på bodypumpen som är bicepscurls (med stång) så hör jag instruktören ropa Tears and Pearls vart har du naveln någonstans? Jag tittar upp, och på henne. Fattar inte. Tills jag märker att just vid det här setet i denna övning (gör ju olika kombinationer under en låt) att jag har stången uppe vid bröstet Och inte längre ner, när vi ska köra tre pulsar och ett litet stopp innan vi släpper ner stången i startläge igen. Ett par veckor till, sen är det dags för julledigt.

And rivers that ran through every day.

Haha, tror du det? Säger jag när hon frågar om det har skett en förändring om allt.

Det kommer inte att ske en förändring. Alla andra kanske tror det. Eftersom han säger det själv, till dem. Och de i sin tur ger mej indikationer på att så ska ske. I olika skeenden. Vilket jag egentligen inte har bett om, eftersom det ger mej kaos i huvudet. Eftersom jag vet att han inte gör det han säger. Han vill inte. Och han kan inte. För hade han haft viljan, och styrkan hade han gjort det för länge länge sen. Och dessutom pausat sitt konto på dejtingsajten. Vilket han Aldrig gör. Eller kommer att göra. Och bara det innebär ju att han inte vill träffa mej. Han har ju aldrig varit säker på mej. Även om andra säger eller har sagt det. Det spelar ingen roll vad jag har fått höra från andra. När han själv inte kan. Så han får väl sitta på sin dejtingsajt tjugofyra sju, och drömma om att träffa och finna lyckan där. Det enda jag ville ha, var en chans. Att vi två skulle få en chans. Att han skulle ta chansen.

Jag häller upp mer rödvin i våra glas. Tar en stor klunk, tar fram nya värmeljus, då de andra slocknat. Det är kallt ute, men inne är det varmt. Spotify är på och jag ändrar låtlistan till lite mer chill.

Höstens sista vilja.

Strax efter klockan tjugotvå på fredagskvällen tar jag av mej mina stövlar med klack. I över tretton timmar har jag haft dem på. Frusen och trött landar jag hemma efter en intensiv dag och kväll.

Jag slår upp ett glas rött vin och sjunker ner i soffan med ett par tidningar som jag varken hunnit eller orkat läsa tidigare. Två av dem hade jag med mej upp och ner till Eskilstuna, men blev aldrig lästa. Jag ställer klockan, men vaknar på riktigt istället en och en halvtimma efter. Inser att gymmet på morgonen inte hinns med innan Rock(y)tjejen kommer med hennes kartonger till mitt förråd, men gjorde trots förkylning ett bra två timmars pass på torsdagen. Blev en enkel, powerwalk istället. Efter en varm höst kom kylan. Nollgradigt men även minusgrader. Poff. Och man blir lika förvånad och frusen varje gång. Läser ut förra boken.

Och under lördagseftermiddagen börjar jag på en ny. Jag varvar ner, taggar ner ett par timmar innan en vän, även hon fyllt jämnt kommer förbi.

Jag tänder ljus i vardagsrummet, lägger bubbel på kylning. Snacks I olika skålar. Fram med även rödvinsglas.

Tar fram presenten som egentligen skulle ha getts när en sjukdom bröt ut för ett par veckor sedan. Och i morgon blir det åter jobb.

Upp och ner genom landet.

Klockan noll sex fyrtio stannar mamma och pappa bilen utanför mitt hus. Bil upp till Eskilstuna.

För fem år sedan begravde vi farfar. För tre år sedan igår fyllde farmor nittio år.

Idag begravde vi farmor. Hon som aldrig har varit sjuk, insjuknade i cancer. Och det gick snabbt. Begravning och Ted Gärdestads Sol vind och vatten fick avsluta ceremonin.

Kaffe och smörgåstårta i ett populärt hus med sneda golv. Prat skratt med släktingar och äldre.

Säger hejdå, åker med till mina föräldrars hotell där det är gångavstånd till tågstationen. Och strax efter klockan arton gick tåget hem. Hem till Göteborg. En intensiv dag, men konstigt nog är jag rätt så pigg. Någon dag berättar jag historien om vår släkt.

The cold and one fifty year old.

I en vecka och lite till har jag gått på jobbet Och känt mej lite hängig och tung huvudet. Att jag inte direkt valde att vara hemma är väl för att en kanske tror att det ska gå över, eller att om en tränar så bryter det ut till en riktig förkylning. Men nä. Det gjorde det så klart inte. För det är ju det där med samvetet. Inte dödsförkyld, då jobbar man. Speciellt om vi inte är alla ordinarie på jobbet. Men nu, onsdag torsdag är jag hemma. Vila bort en liten förkylning som inte är stor, men vilandet behövs. Eller rättare sagt, inget spring på jobbet.

Börjar på en ny bok. Dock blev det en liten sväng ner på stan igår eftermiddag kväll. Bokat sedan ett bra tag. Ias hemlis har ju fyllt jämnt, så det skulle ju så klart firas.

En stund på Hotell Pigalle, en present, för att sedan åka till Moon Thai Kitchen.

Gillar det stället. God mat. Bra service.

Packning.

En rätt dålig träningsvecka. På måndagsmorgonen stod jag med ena benet i hallen. Och andra benet utanför. Jobba eller inte? Jag åkte till jobbet. Men åkte hem direkt efteråt. Vila. Tisdag och jag gick till bodypump-passet. Men var inte med i tankarna. Möte med chefen för oss alla på jobbet. Och jag är slut mentalt. Dessutom är tiden nu, när det är en månad kvar till ny release, att instruktörer får byta ut vissa låtar/övningar, till äldre övningar. Om de vill. Det gjorde denna instruktör. Alla låtar. Precis alla. Att vara helt slut Och inte veta hur en övning går till var jobbigt. Onsdag och det blev bara cardio. Torsdag fanns ingen tid. Fredag vilodag. Lördag och jag orkar inte. Seg i kroppen Och jag sköt på det hela dagen. Men idag gick det. Femtio minuter cardio och sextio minuter bodypump. Hem och duscha. Sedan traska ner ett par minuter ner till Rock(yt)jejen.

Vi var ett gäng som hjälpte henne att flyttpacka. Då det inte bara är en vän, utan även hon som separerar från hennes sambo. Lägenheten är såld och ska vara tom på måndag om en vecka. Istället för att magasinera en del kartonger har jag erbjudit mej mitt förråd. Jag har plats, och naturligtvis får hon ställa en del kartonger hos mej. Det krävdes en del ord när vi packade, att hon skulle förstå att nästkommande vecka får hon tänka som om hon och sonen skulle bo som i en resväska i lägenheten. Endast det viktigaste och bara en liten del kläder ska finnas kvar, opackade och inte ligga i kartonger. Men det här kommer att bli bra. Hon kommer att bli bra.

Viljan.

Han måste ju liksom ta känslomässigt ansvar säger jag. Jag vet inte riktigt var jag fick de orden ifrån. De bara dök upp. När jag pratar med någon i det mest känslomässiga läget som jag alltid befinner mej i, när det handlar om allt säger jag Om han inte kan, om han inte kan berätta, prata, måste han släppa. Måste släppa mej. Och bara säga det. Till mej. Bara säga nej. Och jag måste tyvärr släppa honom. Säger jag med ett känslomässigt prat. Orden sitter långt långt inne. Jag trodde aldrig att jag skulle säga de orden. För jag vill inte säga dem.

Meningarna som stakar sig. Och jag tänker på vissa dagar när jag får bevis på vissa saker i det stora rum vi alltid befinner oss i. It breaks my heart when It’s silent. När han sitter och ler. Myser. Som efter den där kvällen när jag insåg att min väska försvunnit. Och jag fick se bild på hans son. Av sonens mamma.

Jag visste att de där orden och meningarna skulle sprida sig. Något annat, att det skulle vara tyst trodde jag inte.

Och jag tänker, det är ju inte så att jag är en superstar i lyxförpackning. Jag är ju jag. Som knappt orkar dra igenom en borste i håret tidigt på mornarna innan jobb. Jag är ju jag. Som har en degig mammamage, men aldrig varit mamma. Som älskar träning, men skulle aldrig säga nej till choklad och vin. Som köper japansk soya, men som aldrig använt. Men bara för att det ser lite snyggt ut i kylskåpet. Som ibland klantar till det, men är så himla kreativ och ska ha den där ordningen och redan.

One life.

Jag har testat den där dejtingsajten ett flertal gånger. Pannkaka. Av allt. Sen kan jag inte se annat heller. Där inne. Så jag pausade. Och nu går jag inte in där igen.

Aha, här händer det grejer säger en kvinnlig nickade leende en dag för ett tag sedan. Jag hummar leende med stängd mun. Hummhhmmm.

Alla är fortfarande engagerade. Eller vet en massa. Och hoppas. Jag berättade det, att jag vet det. Jag har sagt det till honom. Att det är inte bara en som ska säga saker, utan båda två säger någon till mej. Det är väl bara till att säga säger någon till mej en dag då jag känner att det är ingen som vet vad jag känner till. Känslan i rummet. Känslan och atmosfären överallt. Man kan inte säga att man verkligen vill, utan att ta mer initiativ. Man kan inte säga att man verkligen vill, och sedan backa säger jag med gråt i halsen till någon för det är så känsligt. I’m exposing myself. För det är fortfarande något. Jag vet det. Han behöver prata. Jag behöver det, jag behöver få höra det. Han behöver det. Den här skolan behöver det. Sa jag till någon.

Alfons.

Det är väl egentligen inte meningen att det bara ska bli ett inlägg i veckan. Eller två. Tänker ofta att jag ska skriva mer. Oftare. Så som det brukar bli. Brukar vara.

Jag skulle kunna fylla bloggen med hur pigg jag är. Samtidigt som jag gäspar i kapp med mörkret som faller allt tidigare om kvällarna. Men high five för att jag kommer ihåg vitaminer och magnesium. Jag har liksom både ock i mej. Tröttheten, piggheten. På samma gång.

När instruktören på gymmet skriker kom ihåg att andas när det blir tungt tänker jag jag andas redan som en hårfön med kallblås. Fast In och ut. In och ut.

Jag hänger med före detta granne/kollega M på en liten Mozartkonsert som sjöngs av den kör hon är med i. I regnet traskar vi hem till hennes nygamla lägenhet, där hon nu bor. Som hon flyttade till ett tag, hyrde ut, och nu tar över igen. Jag ger M.s dotter ett armband i present. Jag bokar en tågbiljett för om ett tag. Bil upp på morgon. Tåg ner på kvällen. Orkar inte sova över. Dit och hem på samma dag. Jag skulle kunna skriva om att jag förbjuder mej själv att köpa mer ansiktsmasker och hårinpackningar. Jag har, så det räcker och blir över. Och den där exfolierande ansiktsmasken är super. Någon gång när jag inte förbjuder mej själv ska jag testa de andra produkterna i serien. På onsdagen och torsdagen säger jag mitt hjärtas mening. Because I have to. Tänker också på om jag ska köpa den där växten elefantöra.

Dark falls early.

November har än så länge varit en rätt så lugn månad. Vi skulle fira en vän som fyller jämnt. Men stackarn blev magsjuk, så det ställdes in. Jag hade bokat in mej på ett bodypump-pass på lördagen, ett halloween-special, då det annars bara är ett halvtimmespass på lördagar på min anläggning.

När festen ställdes in, bokade jag in mej även på passet under söndagen. Eftersom det inte skulle bli alldeles för mycket vin på lördagskvällen. Så varför inte passa på. Efter ett intensivt pass cardio på måndagseftermiddagen var jag helt slut. När tisdagen kommer tänker jag är det verkligen bra med ett bodypump-pass på tisdagen? Passet var ju redan bokat sen en vecka tillbaka, eftersom söndagens pass inte var planerat. Jag avbokar, faller i trötthet i soffan direkt när jag kom hem. Kroppen pigg, men hjärnan trött. Troligtvis hade jag kanske klarat av ett Tisdagspass, men man vet ju inte hur kroppen reagerar på tre tunga pass på fyra dagar. Plus cardio. Så varför chansa? Grus i ögon under hela onsdagen. Känns inte riktigt som om folk tror att jag låg i soffan under hela tisdagskvällen. Knäcker till ena vristen, oklart varför. Men ställer mej på den där Killer crosstrainern, som jag otroligt nog inte kört på kanske ett år. Fick ett otroligt flow. Ond vrist kommer tillbaka på arbetstid, i arbetsskor under både torsdag och fredag. Känner mej som Agda åttiofyra år.

Bakade ett morotsbröd för ett tag sedan.

Mycket saftigt och gott. Cardio rätt länge på lördagsförmiddagen, och har inte ont i vristen.

Köper en tygpåse.

Rostar müsli.