Söndagstankar.

Det var en lättnad att få höra. Just då. Av min chef. Alla de orden. Alla meningar som hon sa. Som en slags bekräftelse. Och jag blev varm inombords.

Men nu. Att leva med dessa ord och meningar. Är tufft. Svårt. Det liksom skär. Och jag får leva med en sanning som inte kommer ut.

Att inte kunna gå på en afterwork. Att inte kunna socialisera. På grund av.

Du är en sån idiot egentligen. Totalt jädra handlingsförlamad. Jag hade sagt ja alla dar i hela jävla veckan. Totalt jädra handlingsförlamad!

Annonser

Om #metoo. 

#metoo Jag har inte orkat skriva något om det. Mest för att jag är så förbannad.  Trött. Irriterad.  För att en hashtagg ska göra så att alla lyssnar.  När ingen har gjort det innan. Jag är också en metoo. Jag är också en kvinna som skriver under på allt. Status på Facebook. Delar inlägg på inlägg. Blivit förnedrad under skolgången.  I taxin. På stan. På bussen. På spårvagnen.  På hemmafester. Där man alltid fått höra, men lite får man väl tåla. Du får tänka på hur du beter dej. Skyll dej själv. Vadå, du log ju. Flirtade. Eller helt enkelt för att allt har blivit så normaliserat I vårt samhälle att när man börjar tänka mer och mer, så den där handen på dansgolvet. Som trevade innanför ens tröja.  Som man helt enkelt föste bort. Faktiskt var en dum gärning.  Alla kvinnor jag känner har någon gång blivit antastade av någon man. Men ingen känner en man som har antastat en kvinna.  Logiken i det? När män börjar skriva ”men alla kvinnor som gör saker mot män då? Skriv om dem! Betyder inte de något? Vi då? Kan jag bara säga,  för i helvete!  Skaffa er en egen jävla topic! Fixa er en egen jävla tagg. V a r j e jävla gång ska ni män ta över, köra över kvinnor. En kändiskvinna vill göra en mansfri festival. Som privatperson. Folk donerar pengar. Allt fixas. Så kommer männen,  men vi då? Vi vill med. Ja, men gör det då. Det Skiter väl vi i. Internationella kvinnodagen. Männen klagar för att kvinnor står upp för sig själva.  Har en egen dag. Men vi då? Kolla i din kalender i november.  Händer det något då? Tja. Men det är ingen av er som tar eget initiativ till att få era röster hörda. Men så fort vi kvinnor hörs. Syns. Då! Då ska ni prata. Men vi då?  Dra inte alla över en kam.  #Inteallamän.  Fan vad lack jag blir. Kvinnor kan aldrig få vara i centrum för deras åsikter. Nedan syns kommentarer när jag postade en screenshot från en annan,  när min gamla klasskompis hade delat en video från Lalalamotttte. Han hade blivit avbokad. Jähähättesynd om honom. Not. (Ska tilläggas att de här killarna är bra människor,  men de förstår inte) Dessutom fattar jag inte hur den här journalisten FÅR sitta i svt.s morgonsoffa och p r a t a om #metoo. Även en annan i Tv4.as soffa! Alltså,  det han sa. Satt och sa om det här. Äcklas jag av.  

Förlåt,  men det är helt lönlöst att ens diskutera med vissa män. Skrev en kommentar på en annan gammal skolkompis bild om att en viss tidning inte skriver ut namnet på en viss person (äcklet Virtanen, sedan Timell. Och har sett oändliga saker,  inlägg om alla möjliga ) men, Borg då? Skrev han. Honom skriver de om! Skrev att det handlar inte om höger, vänster politik, etnicitet. Utan om männen. Det handlar om män.  Får till svar : Dra inte alla över en kam!  Skrev tillbaka att om han inte hade gjort något, så behöver han inte ta åt sig.  Och att han ska lägga ner ”inte alla män kortet”. Den taggen är passé. 

Åter tillbaka till #metoo. Underbart ändå.  Kanske kan folk förstå.  Kanske kan man folk att förstå att det är vanliga vita män. Pojkar. Killar. Grannar. Skolkamrater. Lärare. Fulla män. Nyktra män. Som ser kvinnor Som objekt. Att tafsa på. Att röra vid. Har sett vissa kommentarer om hur män skriver att de inte vågar ragga längre. Kan säga såhär, om du inte vet vad som är skillnaden mellan att flirta med någon och sexuella trakasserier /sexuell anspelning,  så kanske du ska sluta ”flirta”. 

Elvis song. 

Chockade blickar. Öppna munnar. Ja, men vad trodde de? Underskatta inte en kvinna som mej, som iakttar. Som ser. Sen lång tid tillbaka. T var kräftröd i ansiktet. Hade han inte behövt vara. Det är lugnt. Hans kollega M har jag varken pratat med eller sett i ögonen på flera veckor. Han vet varför. Just det där för flera veckor sedan sårade något enormt mycket.  Sa en hel del högt, råkade jag.  Med vissa personer i bakrunden, som jag inte visste om till en början. Att de fanns. Vill de vara kvar i en drama-serie? Alla gör ju så mycket fel. Så fel. 

Sedan börjar jag se leenden. Lite varstans och under vissa situationer. 

Vi skulle på afterwork med mitt jobb i dag, med några andra från en annan enhet lite längre bort. Men flera från den andra enheten droppade av, en efter en. Så det blev inget. Häromdagen satt jag på samma buss till jobbet som R. (Vi som jobbade på det gamla jobbet under samma tid) Han sa att de, de andra på mitt jobb skulle på afterwork i dag, fredag. Han ville att jag skulle med. Visst,  hade varit kul. En stund efter vår.  När vår egen aw uteblev tänkte jag att jag kan ju gå till deras. Men. Tänkte sedan att det hade varit konstigt, känts konstigt, efter den här tiden, även om de är fina människor. Sitta där, utan att jag och Henrik har pratats vid. Själva. För mej hade det känts konstigt. Att sitta där. Dricka öl. Vara som vanligt. För inget är som vanligt. Med eller utan Henrik där. 

Jag gillar Henrik. Henrik gillar mej. Det är det jag vet. 

Hålla sig i skinnet.

När hon kom fram på den där pubrundan i januari, ville hälsa. Skaka hand, säger Var det Tears and Pearls du hette. Förstår jag nästan med en gång att hon vet vem jag är. Jag ser det i hennes ögon. Kroppsspråk. Vi har aldrig träffats, aldrig pratat med varandra tidigare. Men när jag råkar höra ett par meningar en timma senare förstår jag. Hon vet vem jag är. Tror jag. Konstigt nog.

Tja, varför inte, Tänkte jag när Ias hemlis frågade om jag hade något för mej på nyår. Det är flera år sedan jag planerade min nyårsafton så här långt i förväg. Så boka och betala med en gång. Lika bra.

Jag klickar i mej att jag kommer på det privata Facebook-evenemanget och kollar den inbjudna gästlistan. Många människor, och det ska bli kul att se hur många som ska med. Ett namn som dyker upp, är kvinnan från pubrundan. Bäst att hålla sig i skinnet tänker jag, när jag ser kvinnans namn bland de inbjudna. Henriks ex.

Kanske är det dags för Henrik att ta ett initiativ i min riktning, bli bästisar. Prata. Ordentligt. På riktigt. För vem vet vad som råkar ramla ut ur munnen när man sitter där, på en nyårsfest. I nyårsklänning med ett par glas vin. Bäst att hålla sig i skinnet. Ja. Ja. Eller? Man vet ju aldrig.

Pausen.

Paus. Vila. Det är ganska härligt med pauser ibland.
Kunna reflektera. Sig själv. Rasta sinnet och bara vara ett tag. Även Reflektera Andra. Jag tränar. Tar lugna promenader. Och har vilodagar.
Häromveckan var det nya releaser på alla pass på träningskedjan. Var med på bodypump-passet. En större sal, kanske var vi mer än dubbelt så många. Fyra instruktörer, nedsläckt ljus, med spotlights.
Jag läser. Har faktiskt kunnat varva ner under vissa kvällar med en bok, något jag inte har gjort på ett tag. I soffan innan läggdags. Första gången sedan I somras jag läser ut en bok efter fem dagar. Läs den. Mycket bra. Umgås med vänner. Med familj. Dricker ett glas vin. Äter äppelkaka. Kollar på serier. Tar det lugnt. Varvar ner. Tittar på höstens alla fina färger samtidigt som jag vandrar i ett oktoberregn.

Paus.

Jag kommer att sätta bloggen på paus ett tag. På obestämd framtid. Ett par dagar, en vecka. Eller mer. Vi får se. Kanske skriver jag bara om träning. Kanske skriver jag bara om blaj. Vi får se. Ett par ord och meningar då och då. Men jag kommer inte att skriva om mitt liv förövrigt. Om vad som händer och sker. Eller inte. Den som vill veta mer, får fråga mej enskilt. Puss.

*****

Det mest tråkiga i allt det här är att ingenting har varit privat. Det kanske var de första tjugo dagarna. Och efter att jag den där dagen satte ner foten, så fick några reda på det. Sen efter alla dessa omgångar under den här tiden, har fler och fler fått reda på den här så kallade relationen med Henrik. Och nu vet hela jobbet. (Inte från mej) Inklusive min chef. Och alla pratar runt runt runt, och förbi en. Det vill säga, jag och Henrik pratar inte om oss. Privat. Utan alla andra gör det. Med Henrik eller med varandra. Eller att andra säger saker till mej, när det är Henrik som ska göra det. Känner jag. Men när den dagen kommer, kommer han ha gått i pension. Att man inte har kunnat haft saker privat, är som sagt nog det värsta. Och då har vi inte ens haft en riktig relation ihop på det sättet. Ibland kan jag känna att jag inte blir tagen på allvar. Att det här är en slags lek för många. Men det här är allvar för mej. Det här är på riktigt. Det är inte konstigt att jag brusar upp ibland. Det är inte konstigt att jag är som jag är. Förvirrad och väldigt skör. Alla pratar olika. Säger olika. Inget privat. Inga riktiga samtal oss emellan. Privat. Jag känner att jag har varit helt ensam i det här länge nu.

Pepp. Och kärlek.  

I våras fick jag ett meddelande av min gamla fotbollstränare. En syster till min barndomskompis.  Hon ville att jag skulle vara lite som en coach, vara lite som en förebild för unga tjejer, en slags medhavande syster. Hjälpa och coacha dem. In i vuxenlivet. Vara en av dem som stöttar. I våras kände jag inte riktigt att jag hade den styrkan att kunna hjälpa. Att kunna vara den där ”systern” för att hjälpa unga. Prata. Finnas till. Även om jag hade velat. Fast. Jag tror just nu, att jag nog ändå hade kunnat det. För jag tror att styrkan sitter i att vi hjälps åt i livet.  Att man får så mycket av varandra. Att kunna dela erfarenheter. Att kunna hjälpas åt att peppa.  Inom skola. Relationer med mera. Och det är faktiskt ganska fint att hon tänker på mej. En fin vän till mej,  har haft det svårt. Tydligen hade hon pratat med sin psykolog om mej. Vem är den här Tears and Pearls frågar psykologen.  Min vän berättar. Håll fast vid henne sa psykologen.  Och det enda jag har gjort, är att ha sagt vad jag tycker och känner. Visar vad jag tror på. Jag tror på henne. Jag kanske är rätt så bra ändå. På att prata. Och mina fina vänner, icke att förglömma. Fan, vad fina ni är. I vått och torrt. Tack. Love.