Heels on table.

Släpper ner den vinröda väskan på hallgolvet på måndagseftermiddagen. Av med skor och kläder. In i sovrum. Den blå klänningen ligger fortfarande slängd på golvet bredvid sängen. Next to bh och trosor från i lördags. Senare tänker jag och går in i badrummet och tar en dusch. Det där med att numera (eller, har varit det länge) är i en ålder där en är seg två dagar efter en lång utekväll, när en på ett icke-smart sätt tänker, ooops, är ölen redan slut? Men dååå köper vi en till. No problemo vettu. Och man liksom inte bryr sig. Eller. Inte tänker. Men ändå är vettig nog att åka hem, i det lilla vett en ändå har kvar. Först skulle jag lämna träningsväskan på jobbet. Men jag tog med mej den. Men sen. Men sen åkte jag hem i alla fall. Halsen strular/de för första gången på fem veckor.

Annonser

Can’t hold back any longer.

Mitt sinne har under veckan pendlat. Likt en berg och dalbana. Skratt. Prat. Tyst och Holding back the tears. Tänkte prata med Tony men fick inte fram de ord jag ville få ut om saker, då många andra knappt kan se mej eller prata. Och det är och blir ett problem. Det är dags nu. Dags att börja prata med mej om det. Jag klarar mej inte längre. Kände mej rätt så olycklig under veckan som gick. Tränat tills blodsmaken dyker upp. Tröstätit.

Druckit ett glas vin blandat med salta tårar. Lägger bokläsandet åt sidan. Ser i kapp ett antal olika tv-serier. Ligger i soffan. På lördagen tar jag under mitt andra försök den dagen en lång powerwalk. Tidigare under dagen hann jag i väg fem minuter innan det börjar vräka ner regn. Stod under ett träd, och när jag kom hem hade det bildats vattensjöar i både sovrum och kök på grund av öppet fönster. Min balkong, soffan kuddar var dyblöta. Den blir aldrig det. Ofta regnar det bara in kanske tjugo centimeter Men igår regnade det på tvären. Rätt in.

En öl med två bekanta, som bara skulle bli det och lite strosande på stan, blev en helkväll. Mina vita skor är inte vita längre. De ligger i blöt. Under stora parasoll dansar vi, ovan oss spöregnar det. Jag ler. Skrattar mycket. Får mycket bekräftelse av andra. Men när jag sedan fyllehånglar med random okänd man, vars ansikte jag inte ens kommer ihåg, börjar det snurra lite väl mycket. Så jag åker hem. Själv. Vaknar upp en kylig söndag.

Ja, det regnade visst mycket igår. Avbokar bodypump-pass, för nej. Jag vet att tiden för det passet inte känns bra idag. Vit kladdkaka äts till middag.

Ekorrhjulet.

Semestern är över för i år. Vi ska tillbaka in i ett ekorrhjul. Där måndag plötsligt blir fredag. Och sedan Måndag igen. In i ett hjul av de där notiserna av att komma ihåg alla de där vitaminerna som en ska ta. För de ska ju vara bra. Att ta. Vi ska med friska nya tag, ta tag i alla saker som vi borde göra. Som att boka tid till optikern. Jag lovar. Jag ska. Verkligen.

Träna mer effektivt än under sommaren. Eller kanske hitta ett annat pass, ett till pass. Vi ska försöka lägga oss tidigare. Dricka mindre vin. Och komma ihåg att använda alla dessa krämer, inte bara några få, som står i badrumsskåpet som ska vara så bra för hy och kropp. Vi ska hitta en balans mellan jobb, Privatliv, träning. Sätta fokus på inre och sinne. Jobba smart och effektivt. Men samtidigt inte slå ut oss själva. Ekorrhjulet.

Vi är alla där. Strävar efter samma mål. Vi ska försöka att se så pigga och fräscha ut, trots det är tidig morgon. Inte en enda grå skugga ska finnas under ögonen. Komma ihåg värmen när novemberregnet slår till. Även om jag längtar efter friska vindar just nu. Lägre temperaturer och faktiskt en hel del regn. Augusti.

Men ändå är löven fallna. Och i höstens alla färger. Lugna dagar på jobbet. Vi har att göra, men det är ändå lugnt. Augusti. Vi strävar mot samma mål. Allihop.

Trettionio.

Söndag. Sista dagen innan semestern är slut för den här gången. Känns alltid konstigt att behöva ställa klockan ännu tidigare än vad man gjort under fyra veckor, de gånger man har gjort det. Hur första veckan kommer att bli, se ut är också något som känns lite. De där målen som en alltid vill uppnå när hösten börjar har jag inte riktigt satt mej in i ännu. Förutom de jag redan har, som alltid finns i tankarna. Som verkar vara svåra att förverkliga till hundra procent. Alltid. Söndag. Sista dagen på semestern.

Igår var det födelsedsgsmiddag i stan. Jag har fyllt år.

Sista året som trettioplussare. Med Ia och Jazz som sällskap åts det mat på Bourbon Street.

Därefter varsin drink på Ruby Roof Top Bar.

Hyfsat lugn kväll. En bra kväll. Söndag. Och vid lunchtid är det dags för augustis första bodypump-pass.

Ovan molnen känner man vindarna.

När vi sitter i den ljusa sommarkvällens hetta, tar en till öl. Skrattar åt en massa saker. Som vad flamingos ska betyda. Att man kan använda svetten i pannan som hårgelé. Berättar jag för J att Emma också jobbar på mitt jobb. Men att jag inte har pratat med henne på över ett år, då hon svek mej som vän. Jag behövde henne, hennes tillit. Hennes vänskap i ett totalt kaos. Jag ångrar mej lite att jag sa det. För jag får berätta en lång version av allt. Allt som har hänt. J säger att han inte är förvånad av Emmas beteende. Av det han märkt av. Hennes sätt att vara. Ung. Naiv och sållar sig till flocken. Tänker inte på andra. Jag behövde (behöver) få bekräftelse. Kramar. Förståelse. Men istället lärde jag mej att ha ett ansikte av sten. När jag är bland folk. Många svek på ett år. Vi fortsätter att prata om annat, sedan sänker sig himmelen och vi traskar.

På torsdagen bär det upp i Guldhedstornet med en vän.

Ingen av oss har varit där uppe innan,

och jag kommer nog att ta en fika där uppe igen.

Underbar utsikt runt hela tornet över en stor del av stan.

Hissen var dock den minsta jag sett. Vi tar bussen ner till Korsvägen. Promenerar till Bergakungen för att se

Mamma Mia (here we go again) deras musik berör som vanligt. En snabb öl innan,

sedan ytterligare en på vägen till buss och spårvagn. Mycket prat om allt och inget.

Jag tar den senaste boken av Emelie Schepp och lägger mej för att läsa.

Hettan och dagarna som går. Resa och hemmavid.

Lördag söndag träning. Lördag mycket bättre än söndag,

men bara jag får gjort något som innebär någon slags träning. Lördagens träning var så svettig att man kunde tro att jag suttit i en vattenpöl.

Läser bok. Sedan tar jag på mej en alldeles för varm klänning och åker spårvagn med vän som hoppar på.

Uteservering med en öl och mat.

Sen ett glas vin på en balkong. Promenerar hem både med en känsla av allt kommer att ordna sig, för dej, mej och världen. Samt en känsla av ett citat som jag ropade att det här ska bli min nästa tatuering (på riktigt) No more fucks to give.

På måndag vid lunch är jag och Före detta kollega/granne M framme i Mariefred. Hälsa på J och hans sambo.

En fika och sedan promenad till

Gripsholms slott och in där. Jag är fascinerad och intresserad av slott.

Och har under ett par år försökt fjäska till mej (den dag farmor trillar av pinn)

två stycken kandelabrar i guld som farfar köpte på just detta slott på sextiotalet.

Längst upp i slottet finns den teater kvarbevarat exakt som den var,

innan Gustav III sköts på maskeraden i Stockholm.

Husen är vackra och välbevarade i Mariefred.

Och nya hus byggs i gammal stil.

Vi promenerar runt.

Tittar.

J och hans sambo berättar om den lilla staden med tretusen invånare under vinterhalvåret.

Beundrar.

Ett par öl hemma och en efterlängtad dusch.

Det är hett och fuktigt ute.

Trots att det kom ett skyfall när vi var inne på slottet.

Ett par är öl på värdshuset innan hemgång och läggdags.

Tisdagen bjuder på sol och hetta.

Efter en runda på stan tar vi bilen och åker till Taxinge slott.

(Hela Sverige bakar spelas nog in där.)

Slottet är känt för sin storhet av kakor och tårtor.

Så vi åt lunch där. På kaka och tårta. Ett besök till Stallarholmen sen är det hemåt till lägenheten, men innan en kaffe hemma hos J.s yngre bror med familj. Ja, när J träffade hans sambo ville inte J flytta till Stockholm. Och hon inte till Göteborg. Så det blev hans gamla hemstad.

Dusch och senare middag på Slottspaviljongen.

Där vi även mötte upp M.s gamla granne som bodde där vi bodde innan.

Hon och hennes sambo hade åkt från Strängnäs för att ses en stund.

Onsdag och tågresa hem för mej och M.

En väldigt bra och lugn resa.

Ingen stress what so ever.

Inga måsten utan bara ta det lugnt.

Dock åkte vi aldrig tåget som jag och mina bröder åkte när vi var små.

Finns ett foto någonstans i gömmorna.

Jump into the water.

Ytterligare en dag vid havet. Stekande sol.

Mycket bad. Hopp från brygga och hopptorn. Kullerbyttor och stå på händer i vattnet. En vän, hennes familj och jag åkte ut till Knarrholmen.

En sommarö i min ös skärgård. Har inte klivit iland på den här ön på kanske tjugo år.

Mest för att båtturerna till min ö och närliggande öar inte trafikerar där. Även om det är väldigt nära. Dock håller ön på att förvandlas till hus i mångmiljonklassen. Så jag hoppas att de små sommarhus som finns kvar, kommer att stanna kvar. Det blir till att fuktbomba hela min kropp nu.

Dåsiga varma dagar.

Lugna varma soliga dagar. Veckan börjar med powerwalk.

Och innan bodypump samma dag, syr jag och bättrar på de stora kuddarna i soffan på balkongen.

Från svart till mörkgrå.

Lägger även på en ny duk på mitt lilla bord. Jag gör upp olika planer med olika vänner. Dricker kaffe. Pratar. Äter melon. Lugna varma dagar. Och ute är det som om det är tidig höst.

Löven faller. Ljusbruna, ljusgula blad på marken. Men på riktigt slutet på juli. Och nästan trettio grader. Varje dag.

Men i havet är det behagligt varmt. Och luften torr i den pyttelilla vind som finns. Och vänner. Här kommer ett boktips.

Skruvad. Riktigt skruvad. Men en riktig bladvändare. Går ej att lägga sig ifrån den. Värmen gör mej dåsig. Orkar inte. Varm och svullen.

Och det enda som hjälper är havet. Sol och bad. Jag har ställt alarmet väldigt tidigt. Två dagar i rad. För att gå till gymmet innan sol och bad.

Men rummet är som svalast då klockan ringer, och jag somnar om. Solen stark. Varm och ok.

När havet finns tillgängligt.

Lugn helg i Bollnäs.

Torsdag till söndag i Bollnäs. Lugna härliga dagar, blandat med extrem hetta. Utan vind.

Röken från skogsbränder

runt om känns i både ögon och näsa när jag kliver av tåget under torsdagseftermiddagen.

Kroppen är klibbig och svettig.

Under fredagsförmiddagen tar jag mej en snabb promenad.

Det gick inte att powerwalka. Inte en chans. Värmen. Värmen.

Sanslöst. Men gillar sjön.

Mycket liv och rörelse då det här varit brännbollsyran i staden.

Låg först i soffan på altanen och läste. Skugga, men hetta.

Tills jag inte stod ut längre. Tog en av stolarna och satte mej under ett träd där det faktiskt blåste. Min bror och svägerska jobbade under fredagen, brorsbarnen var på fritids respektive mormor.Men kom hem tidigare.

Natten till lördag regnar det, och det blir inget bad. Men helt ok att ta det lugnt med. Svägerska och jag åkte i väg och shoppade lite. Sen jag och bror.

På lördagskvällen mullrar det till. Skyfall på skyfall. Gigantiska blixtar som gör ont i ögonen. Åska som låter som bomber och granater. En skön helg till ända. Tåget kommer fram tidig söndagskväll. En extra timme och Ett extra byte då det är banarbete i Stockholm.

Can’t reach.

Varje gång jag och Henrik har haft en meningsskiljaktighet (och jag blivit irriterad.) Så slutar han att försöka. Varje gång. Om han har sagt något idiotiskt, eller på ett idiotiskt sätt och jag ifrågasätter. Hur menar du nu? Eller om jag säger min mening. Vad jag tycker och tänker. Så slutar han att försöka. Varje gång. Han ger upp. (Och bara där, att ge upp v a r j e gång istället för att ringa upp, eller något annat) Varje gång. Istället för att omvandla hans tankesätt eller ens förstå hur jag tänker. Och menar. Och säga det. Och istället för att säga vi löser det här, jag tycker si och så. Jag vill det här och det här. Jag tycker så här om dej. Så försöker/kan han inte ens att uttrycka sig. För det är a l l t i d jag som uttrycker mina känslor. Mina tankar om allt det här. Och jag frågar honom.

Det är därför vi alltid hamnar i en situation. I våras skrev jag att det kommer alltid att vara såhär, tills han går i pension eller jag slutar på jobbet, om han inte kan uttrycka sig. Jag kan vara ett stort åskmoln ibland. Uttrycka mej i capslock. Fast med små bokstäver. Jag vet. Jag vet. Men det är därför för att Jag ser något. Och jag når inte dit. Inte själv.

Andas.

Äntligen kom regnet. Och åskan. Och blixtar. Himlen mörknar fort. Och efter en timma mullrar det rejält. Välbehövligt.

Och helt plötsligt går det att andas.

Jag tog en naturslinga idag. På södra ön. Det finns en ny, inte riktigt klar naturslinga, precis bredvid huset.

Men det blir en annan gång. (Även naturslingan på grannön ska provas) Så lugnt. Skönt.

Tyst som det kan bli.

Upp och nerför berg. In bland skog och grusvägar. Molnigt.

Och det är först nu, när jag snart ska hem till stan igen som solen börjar titta fram.

House on the hill.

Måndag. Andra semesterveckan. Vaknar i solljus i mitt gamla flickrum.

Fönstret vid balkongen längst upp. (Tre ingångar in till tomten) Grannarna ska tydligen måla om huset, så vaknar tidigt av att arbetarna sätter upp ställningar. Äter frukost med mamma och pappa.

Sätter därefter på mej skor och börjar powerwalka över till grannön. Den blir kortare än tänkt.

Men hyfsat ok ändå. Promenerar dessutom ner och upp tre gånger för den där backen man var tvungen att ta sig uppför varje dag i högstadiet. Jobbig. Innan hemgång går jag upp till ett ställe där det varit fest flera gånger om.

Som är ett av de ställen man kan hyra. Dusch. Lunch. En och en halvtimma sol på ena altanen.

Sedan promenerar jag och mamma några minuter till det

badställe som är närmast huset.

Därefter bokläsning under ett parasoll på den lilla altanen.

City and the Island.

Jag tänker att om det någon gång ska ska ske, ska det gå till på rätt sätt. I alla fall efter den här turbulensen. Utmana honom. Jag menar, vill man så gör man väl. Då kan man. Visa, på ett sätt att det är ju så här man brukar göra. Visa mej. Vad du vill. För du säger ju att du vill. Eller? Eller? Så jag skriver att jag kommer att försvinna. Och han får höra av sig på Messenger istället. Typ snarast.

På lördagskvällen dricker jag en god öl i stan. Tur. För våra räksmörgåsar var pyttesmå. Vi vandrar vidare. Lite mera tilltugg innan vi säger hejdå. Söndagsförmiddag.

Och jag sätter mej på båten till ön.

Äter God mat.

Läser bok. Försöker fånga en av hundra fjärilar som konstigt nog fladdrar runt om de lila blommorna och lavendelbuskarna. Tänker att jag aldrig sett något liknande förr.

Äter jordgubbar med grädde.

Tittar till blåbären. Och tar det allmänt lugnt.

First week of soft days.

Det har varit en lugn första semestervecka. Och än är den inte slut. Väldigt varm. Solen skiner. Nästan trettio grader. I dag pausar jag träning. Förutom bodypump-pass har det blivit cardio inne och powerwalks. Meningen var att jag skulle köra egen styrka idag. På morgonen. Eftersom jag inte kommer att vara med på bodypump-passen (min anläggning, har ju inte ens varit på de andra) på över en vecka. Men jag sitter fortfarande i enbart ett lakan just nu. Under veckan har det blivit att använda den andra jästen i kylen.

Bakade chokladbullar.

Vispa ihop kakao smör och socker till fyllningen.

Åkte till Askimsbadet med Ia.

Vi har inte träffats på evigheter, och det blev mycket prat. Försöker att variera äldre med lite nyinköpta böcker jag ej läst.

Så innan jag läser boken Häxan ska denna läsas. Hade visst glömt av denna bok i serien. Och eftersom jag och före detta granne / kollega M inte ses på ett tag nu, så mötte jag upp henne plus man igår eftermiddag för en öl på vår lokala sportbar.

Varmt så man smälter bort. Uppdaterar oss om allt det där som behövs sägas. Lördag förmiddag, och än så länge tar jag det lugnt.

Utkasten.

UTKAST MAJ JUNI.

Att aldrig kunna nå riktigt fram. Att aldrig kunna få höra orden. Gör ont. Att se så mycket med mina ögon. Höra så mycket runt omkring. Gör ont. Fortfarande. Jag har visserligen ett stenansikte. Visar inte mycket. Säger inget. Alls. Rycker på axlarna. För vad kan jag göra? När det är som det är. Visst, jag skällde ut mina chefer, på stående fot. Den ena hade en förfärad min, skräckslagen. Den andra en öppen förvånad mun och ögon,men med drag att ett stort leende. Visa att sånt här tål jag bara inte. Nu är måttet verkligen rågat. Blame me for my tiredness? (Sen blev allt bra)

Men inombords är jag trött. Uppgiven. Sliten. Det är det jag ser runt om, som gör mest ont. Att jag aldrig kan få den där ron. Att jag aldrig kan få en bekräftelse. Att inse att på grund av en tystnad, en tystnadskultur, måste jag släppa allt. Släppa exakt allt, för att kunna gå vidare i livet. Att inte ha kunnat få en chans. Att inte ha kunnat ge. Att inte kunna få en bekräftelse. Att inte kunna lägga fokus på allt jag vill lägga fokus på. Att inte kunna lägga fokus på annat. På Andra. På grund av andra.

Jag har dejtat andra. Och jag vill hitta någon. For real. Någon att sammanstråla med. Någon som jag har pirret med.

UTKAST BÖRJAN PÅ JULI.

Att det egentligen aldrig tar slut det här. Vilken soppa. Orkar inte. Stenansikte. Pustar. Rycker på axlarna. Tysnad råder, och jag rycker väl mest på axlarna. Som sagt. Stenansikte. Tänker att snart är semestern här. Då behöver jag inte vara på jobbet. Behöver inte se alla. Träffa alla. Det blir inget efter semestern.

Om vi inte börjar på riktigt nu. Att dejta? Ses? Att prata. Det är det många som har förstått. Alla. Men han? Jag måste på något sätt sätta stopp. Sätta stopp på mej själv. Inte vika en tum. Sätta stopp på alla andra. Som tjatar på honom. Eftersom han säger gång på gång att han ska ska ska. Och jag hör ju allt. Öronproppar? Som gör det svårt för mej. För det är det som är det svåraste. De andra. Han har fortfarande sina spärrar som gör att han inte kan. Jag måste kunna ha någon som kan öppna upp sig. Som skulle ha gjort det för länge sen. Som ger allt. Som är hundra procent säker. På vad han vill. Som inte väntar. Som vill skrika ut sin energi. Som vill lägga fokus. På mej.

På jobbet kan han ibland se ut som om han har sålt smöret och tappat pengarna. Uppgiven. Och det enda jag tänker är men säg något. Vad som helst. Han kan ibland inte se mej i ögonen, utan stirrar rakt ner. Det är som om hans förmåga att prata har tystnat.

Sen skriver han att han vill. Ja, det vet jag. (Det har jag vetat länge) Men vad vill du? Hur? Tänker jag.

Bättre kan du, gör om gör rätt nu…. skriver jag när han skriver en mening. Efter att jag har skrivit en väldigt bra och genomtänkt mening. Om hur vi kan göra.

Jag vill det här. Skriver han. Ja, men vad? Hur? Du skriver att du vill. Men vad vill du? Jag skriver att jag vill och önskar att han kunde öppna sig. Berätta för mej vad han vill, tänker, känner. Och på ett avslappnat sätt, ses. Prata. Han börjar bli kaxig. Något som lyser igenom. Stort. Något som inte passar varken mej, honom eller den person han är. Jag är och har alltid varit tydlig i allt.

För att vi ska kunna gå vidare, om vi någonsin ska kunna få den chansen, som alla står runt om och pratar om, måste han kunna utveckla och övervinna en känsla av att han visst kan prata av sig. Att sätta stopp för sin egen rädsla av att prata. Med vad han vill. Vad han inte vill. Hur han vill. Tänker. Känner. Och så vidare. Jag skriver vilket intryck jag får av honom. Av det han skriver. Om det stämmer eller ej, det vet jag inte. Jag skriver sen att jag gärna fokuserar, om han kan göra detsamma för mej. Även där är jag tydlig. Med vad jag vill. Hur jag vill, önskar att det ska se ut för min del. Men tiden är knapp.

Och Henrik, jag förstår inte. Hur kan vi låta det gå såhär långt? Hur kan alla andra låta det gå såhär långt? Mina kollegor. Dina kollegor. Vaktmästaren. Bibliotekarien. Skolsyster. Kuratorn. Syokonsulenten. Administration på kontoren. Rektorerna. Mina chefer. Lokalvårdarna. Pensionärerna som är extrastöd. Och alla andra som jag inte ens vet vad de jobbar med. Men mest jag och du. Eller, jag kan ju bara ta ansvar för mej själv. Och det är tufft nog. Jävligt tufft.