Midsommar. 

Veckan kom och gick. Mina ben har varit på språng. På löpbandet, crosstrainern  och ute på powerwalk. Varje dag. Bästa medicinen för att rensa tankar, då texter får reaktioner. Tony fick mej att skratta till och le häromdagen, like him. Men annars är det ganska så bittert.  Från deras sida. Och från min. Det räcker liksom inte att säga tack! Eller fråga vad jag ska göra på semestern. Att få höra att någon är orolig för mej, kom som en liten förvåning. Men man behöver nog inse varför. Mitt sinne och kropp behöver få höra så mycket mer, för att jag ska bli den vanliga Tears and Pearls igen. Glad. Leende. Skrattande.  Jag vill vara mej själv igen. Positiva saker, varför det är som det är, hur det har blivit såhär. Det här är inte mitt skapande. Jag började måla en tavla, men alltför många stod med penslar bredvid. Utan färg.

Midsommarafton. En blommig klänning har valts ut. En omsorgsfull makeup.  Mörkröda läppar. Vänner. Lite öl. Sill och allt det där vanliga. Spel. Plus annat. Det kommer bli en lugn dag och kväll. Vilket passar mej bra i år. Åker bil dit. Och bil hem, så min egen säng blir mitt eget sällskap i natt. 

Glad Midsommar till er alla. Puss och kram.  

God morgon måndag.

Vi står utanför den lilla restaurangen nära Jen och väntar på att vår mat ska bli klar. Fredagseftermiddag och det regnar. Jag berättar om veckan, veckorna.  H säger, men tänk om det är så att de kanske bara är trevliga bara för att det här just det här, den här grejen de är intresserade av. Jag suckar och säger, ja, jag har tänkt på det med. I typ ett år. Men jag har inte sagt något. Alla tisslas,  men ingen vill prata. Gustav W har väl sagt typ fem meningar till mej. Sen stirrar han bara. Men sen finns det ju de Som bryr sig. Som jag har märkt av, att de i alla fall kommer fram och visar. Hanna är en av dem.  Men Det finns inte många. Som jag har förtroende för längre. Inte många tyvärr. Och det är så trist. För jag tycker så gott om många. Egentligen. Jag vill kunna känna den där glädjen, den där känslan av gemenskap, allt det roliga liksom. Skrattet. 

Vi promenerar i lätt regn hem till Jen. Och bokar den där resan som är efterlängtad.

Sommarprojekt tvåtusen sjutton. (Eller någon dag när tid finnes)

* Måla (fräscha upp) under diskhon. 

* Måla (fräscha upp) ovanför kaklet i köket. 

* Ta sista målartaget på köksbordet. Då färgen tog slut i höstas, och det måste se lite bättre ut. Skulle gjorts i vintras egentligen. 

* Slipa och måla en gång till på byrån i sovrummet, då fodralet till surfplattan har färgat av sig när den har laddats därinne. Konstigt nog. 

* Fick en lust att måla inuti köksskåpen. I en annan ljus färg än vit.

Helgen.  

Regnet piskar mot rutorna på fredagseftermiddagen när vi sitter hos en vän. Äter mat. Datorn är på, och vips har vi bokat en resa. 

Sex nätter på hotell. Södra Europa och en massa sevärdheter, Sol och bad.  Jag och två vänner. Resten av kvällen slappar vi. Kollar på tv innan det är dags att åka hem. Lördag tidig morgon. Tar på mej promenadskor. Tio kilometer så jag i alla fall får lite mer träning den här veckan än vad som blivit av. Det vill säga, inte så mycket. Dusch, packa väskan.  I väg. 

Det är sol. Värme. Hav. 

Det är tårta och kaffe. Jag doppar fötterna i havet. Ett glas vitt vin på en klippa.  Och påminns om att jag måste köpa en ny bikini. Och jag fick visst lite färg. 

Det är sommar. Tre veckor innan semestern börjar. Omgiven av människor jag tycker om. Glädje. Skratt. Åker hem en söndag mitt på dagen. Snart dags. Sen In på gymmet för att jag bara ska. 

Och senare blir det en bok på balkongen. Och jag hoppas att Tony, Andreas, Henrik med flera suddar ut miner, och löser det. 

If 40 is the new 30, and 50 is the new 40, why can’t thursday be the new friday?  

Hemma efter en sväng i Slottsskogen med en öl i gräset och lite mat och tårta med folk från jobbet (olika delar av centrum). Trevligt, men cirka tjugo droppade av i sista sekund.  En sväng förbi affären. Lite plock och ytterligare en dusch. 

Jag har lärt mej känna igen Henriks olika ansiktsminer som han har. Bra. Dåligt. Nervöst. Lurigt. Skämmigt. Ledsamt. Men jag har varit med ett bra tag nu. Och jag känner hans sätt att vara.

När bh.n jag brukar ha på arbetstid sitter löst på morgonen, och jag har märken på kroppen när dagen är slut. Då vet man att det är sommar och varmt. Det tar inte många minuter innan kroppen svullnar upp av värmen när jag jobbar.  Därför har jag nu lärt mej att det inte är någon idé att dra på sig leggins och kjol på morgonen, när man ska jobba. Utan mer lösa byxor. Jag älskar sol och värme. När jag är ledig. Hade hellre jobbat i ett fryslager under sommartid. Men tjena kroppen, vi hörs i september igen. På återseende liksom. Blir nog bara cardio resten.

Vill inte se en ledsen Hans kollega M. Snälla, ingen tumme ner nu på dej. Även om det är jobbigt.

Jag måste få uttrycka mej, jag kan inte hålla inne allt. Vissa saker har jag vetat om länge nog. Utan att ha nämnt ett ord. Jag har mina specialiteter. 

I morgon är det fredag. Sedan är det tre veckor kvar till semestern. 

Puss och kram. 





 

Onsdag. 

Dagen har varit bra.  Kändes lite jobbigt att ta sig upp i morse med tanke på gårdagen, men jag har ändå varit på bra humör. Vi har skrattat till Johan Glans på Youtube. Jag har gått och räknat en massa saker, snurrat till det. Och räknat om. Igen. Och igen.  Väldigt lugn dag idag. Nu börjar sommaren på jobbet. Efter jobb och träning pratar jag med Jen i telefon. Pratar om jobb. Hennes. Mitt. Om Titti. Vi pratar om min blogg. Och min blogg är ju min ventil. Där jag ska kunna skriva fritt. Om vad som helst. Om allt. Om att man faktiskt läser en persons personliga tankar. Känslor. Att om man tar sig friheten utan lov, får man vänja sig. Eller speak out. För mej handlar allt om givande och tagande. Överallt. För alla. Inte bara enskilda personer. Vi pratar även om att vi ibland blir en person, en person som man inte är egentligen. Att ibland ser man sig själv bli den där människan som inte är jag. På riktigt. För den människan känner jag inte igen. I mig själv. Jaja. Nu har jag målat mina tånaglar glittrigt rosa. Jag äter honungsmelon. Ska sen titta på senaste avsnittet av Pretty little liars. Och dricka ett glas vitt vin. 

Lev livet till fullo.

Kära Titti. Du mådde så bra på Valborgsmässoafton. Fan vad du har kämpat det senaste året. Jag har aldrig sett på maken vilken kämpe du har varit. Ditt hår började växa ut. Men du var lite irriterad för att det blonda blev lite mer åt det råttfärgade hållet. Men du var glad. Du log. Du skrattade. Och din majssoppa du hade med dej hem till Jen, var för himlans god. Jag hann aldrig krama om dej då. Vi satt i en bil, och jag skulle av på Redbergsplatsen. Och sedan hem. Du och H skulle vidare åt ert håll.  Mitt så kallade kaos, liknar inget av vad du har fått utstå. Någonsin. I morse tog du ditt sista andetag. Tvåtusen sjutton skulle bli vårt. Vila i frid Underbara Titti. Fuck cancer. 

Och inget spelar längre någon roll. Krama om de människor som finns runt omkring dej. Lämna inga ord osagda. Plocka upp din telefon. Skriv det där brevet. Krama. Pussa på varandra. Livet är så mycket viktigare. Vi måste leva livet till fullo. Annars missar vi rätt så mycket. 

Tusen bitar.

Vid årsskiftet sa jag både till Emma och till Ann att jag kan inte ha tvåtusen sjutton som tvåtusen sexton var. Det måste bli bättre. För jag kommer inte att klara av det. Jag känner mitt psyke allt för väl. När en sak inte förbättras, faller jag. Även om psyket är starkt. Jag kommer inte att orka med ett likadant år, som jag har haft det innan. Och när fler och fler engagerar sig, vissa för att hjälpa. Men de flesta av ett nyfiket ego, blir det inte bra. Ann avfärdade jag redan efter jul. Jag märkte att det enda hon var intresserad av var hur det gick med Henrik. Inget annat.  Dessutom sa hon inget till mej. Utan höll tyst. Har inte pratat med henne sedan dess. Och hon har inte gjort ett försök heller.  Med Emma märkte jag att jag inte skulle få något slags stöd i februari, vid Alla hjärtans dag. När hon råkade yppa en del saker, förstod jag att hon visste mer. Och jag är så ledsen att det blir såhär. Så himla ledsen. Jag har nog gråtit flera tusen tårar under ett helt år. Att det blev såhär. En historia som kunde ha, skulle ha blivit rolig bra intressant, blev en strulig sörja. Enbart för den tystnad som råder. 

Oh happy day. 

Jag är törstig på närhet. Trots ett logout på appen. Jag är törstig på närhet, på ömhet, på bekräftelse. På allt. Trots logout. 

Vi är inne i stan. West Pride är här. Allas lika värde. Trots kön, hudfärg och sexuell läggning. Musik pumpar ur högtalare. Glada människor. Vi ler. Klappar händer. Tjoar.  Hejar på.  
Jag och ett par vänner köper kaffe. Glass, sätter oss sen vid kajkanten. Sitter där en stund. Den ena av oss dejtar. Den andre har precis sagt tack, men nej tack. Den tredje har precis insinimerat, andra försöket. Och så jag. Typ inget.  Men jag vill så jävla gärna. Find a guy. Som är villig nog att ge det ett försök. 

Lördag. 

Morgon.

Vaknar med ett ryck. Tidigt, men utsövd. På med träningskläderna efter att ha haft en konversation med vänner. Ut genom porten med Spotify i lurarna. Snabb takt och vinden blåser, men är inte kall. Mitt i ett steg stannar jag upp. Tar fram mobilen och trycker på Tinder appen. Loggar ut. Då jag inte ens har skrivit med mina matchningar på två tre veckor.  Samantha Fox sjunger Touch me, I want to feel your body samtidigt som jag tar sats och börjar traska uppför djävulsbacken som aldrig tycks ta slut. Mm. Touch me. Gör det bara. Både både från in och utsida.  Berör mej. Efter nästan två timmar är jag hemma igen. Mör i kropp, men glad i själ. Och nu är det väl ändå dags för en dusch. 

Fredag.  

En bra vecka.  Lugn och samlad. Börjar le mer.  Rätt så pigg trots den sömnbrist jag hade på onsdagen. 

På säkert tio år, kanske längre har jag inte somnat direkt efter jobb, så som jag gjorde i onsdags eftermiddag. Slängde träningsväskan på hallgolvet. Oöppnad. Tog av mej kläderna, tände sänglampan, började läsa. I en kvart. Sedan tappade jag boken och slumrade till i två timmar.  

Jag är lugn och samlad, tittar väl åt Henriks håll då och då, men ler inte så mycket mot många av de andra.  Inte för att jag är arg eller ledsen. Utan mest för att jag känner av den stämning som finns där inne. 

Att folk undrar hur länge, tror att jag bara ska börja prata, skratta, le.  Vad kan de själva göra, för att make it Great,  make it better again. Vilka insatser kan de själva göra?  Jag tog bort Emma på Facebook för några veckor sedan. Just för att hon var tyst som en mus. Inte ett dugg lojal. Och jag trodde att hon var min vän. Vad jag önskar från andra är trygghet, lojalitet, vill de ha med mitt privatliv att göra, bjud in mej I deras, om så bara lite, genom att vara tillmötesgående. Jag är aldrig omöjlig. Men är fortfarande rätt så trött på den tysta sandlådenivån. Hur skulle ni själva känna?