Egentligen bara upprepning. Upprepning.  

Det är fortfarande svårt att vara den leende glada skrattande Tears and Pearls på jobbet inför de andra. Det är känsligt. Jag har liksom hållt masken länge nog för att den inte ska falla sönder. Så istället undviker jag blickar. Svarar inte på tilltal eller frågor från de andra. Vilket är oprofessionellt. Jag vet. Folk tittar. Folk fattar mycket väl. Folk pratar väl säkert också. Men jag har varit den som har varit inuti en mask länge nog. Och jag är rädd att jag ska falla ännu mer. 

Jag berättar för en kollega att det var just det här jag var rädd för, att det skulle bli. Så här. Det är därför jag har ignorerat, låtit bli allt i ett halvår. Trots ögon och öron. Och det finns ju bara en som kan prata om allt. Men han kan ju liksom inte ens prata ordentligt med mej. Face to face. Vågar inte. Rädd. Det spelar ingen roll om jag vill ordna upp det här, Henrik måste ju ordna upp det också. Jag känner lite att man måste ta ansvar för sina handlingar. För sina ord. Få höra hans ord mera. Man kan inte bara förtränga som man kanske gör när man sitter bakom en skärm.  Endast en skärm. På nätet. Två stycken stod kvar tills jag hade fått fram ett hejdå, trevlig helg. Jag sa att jag inte kunde just nu. Och hon sa att hon ser det. Men jag vill ändå säga trevlig helg. 

I’ll see you in twentyfive years. 

I dag kände jag mej stark på bodypump-passet. Jag kände att jag kunde ta i mer än vad jag kunnat gjort de i alla fall tre fyra senaste gångerna. Mitt ansikte känns som om det har åldrats tio år på ett par veckor, påsar under ögonen som läggs på, på ett svullet ansikte. Men Tears and Pearls vad har du gjort? Frågade en kollega i fredags när vi möttes på busshållplatsen. Jag har i alla fall sovit var det enda svar jag fick fram och ryckte på axlarna. Ögonen är/har varit små, mascaran svår att få på innan jag går hemifrån. Svullna och tunga ögonlock. 

Ibland känns det som om killen på bodypump-passet talar direkt till mej, eller ja.  Jag tar i alla fall åt mej ibland.  Kom ihåg att armbågarna inte ska vara utåt (fria vikter ovanför huvud) Spänner man magen och ut med bröst, så skadas inte ryggen (marklyft) Och om man alltid har kört med en femkilos vikt, kanske man ska testa med en tia när vi kör utfall och squats, och lägg gärna på fler vikter när vi kör frivändningar….. Får otrolig mjölksyra i armar för det är så intensivt och så mycket efter varandra. Ben, squats, utfall och rygg kan jag köra lite tyngre, trots intensivt och många övningar ihop, men när det gäller armar, axlar, armhävningar, bänkpress både med stång och fria vikter ihop kör jag lite längre vikt. Det är ju inte många sekunders vila någonstans.  Vecka tjugofyra är det en ny realease. 

Och idag, just nu. Twin Peaks is finally back! Äntligen är en tjugofem års väntan över. 

Tell me, If I’m wrong. 

Hemma. Nyduschad. Igen. Vädret går från kallt till varmt, och mina fötter kokade redan innan lunch. Ventilationen på jobbet, som de skulle göra i ordning så fint förra sommaren,  är värre än ever. Jag menar, tusen sköna snubbar kan ju inte ha fel. När de säger att allt ska vara klart…  Ja, kondensen droppar på luftrör och väggar…

Jag sitter ute på balkongen. Iförd linne och en filt. Jag tappar återigen masken. Och egentligen handlar det om allt och alla runtomkring. Jag berättar på Instagram hur jag känner, och jag vet att det sprider sig. Likt som allt annat. Även om det egentligen bara är för mina egna puckade känslors skull. Faktiskt. Men det där får man stå ut med. För att jag vill visa att jag vet, och att jag är irriterad. Och jag kan ibland undra, vad är det för speciellt med allt? Och historien. Vad är det som gör att hela den här historien är så speciell?  Är det jag som vill ha svar på tal, eftersom folk vet, men tiger inför mej? (Ja) Är det för att jag vet en massa annat, som jag förstod för länge sen. Som inte kommer fram? (Ja) Är det för att vi jobbar så nära, och det blir känsligt? (Ja ja ja) 

Visa att jag förstod redan från början att det spred sig som en löpeld. Skriver att jag förstår om vi hade gått till ruta två tre, men vi stannar ju tyvärr alltid på ruta ett. Så varför då veta. Och inget säga. (Jobbigt mentalt) För att visa att vi jobbar i en sandlåda. En fin man kommer fram, frågar om han har gjort något. Om jag är arg på honom. Nej, det är inte du (även om han naturligtvis så himla mycket) det är hela jobbet! Jag tappar masken.  Jag orkar inte, när så många vet saker, som jag aldrig har berättat för någon av er. Som ingen pratar med mej om! (Och där börjar jag gråta en skvätt) Det finns saker jag inte har skrivt här, inte berättat för någon som jag har märkt….

Jag kan säga,  det är inte konstigt att man blir helt slut, trött och känslig. Att man blir en pytteliten bitch. Att man blir som en berg och dalbana. Jag berättar för en av mina kollegor som jag naturligtvis har förstått att han är en av de som har kontakt med vissa. Plus att jag har förstått för länge sedan att texterna läses.  (Inget undgår mej, jag läser av folk jävligt bra på många olika sätt) att allt på grund av två människor. Vi är två människor, det här rör sig om egentligen. Två stycken. Fortfarande.  Och ett helt jobb är engagerad. Om jag har fel. Berätta det för mej. 

That’s what she said. 

Jag har länge känt att det skulle vara bra att kunna berätta saker, känna saker, göra saker, uppleva saker utan att hela världen, i det här fallet, en stor del av jobbet, skulle vara inblandat. Nu har ju vissa varit till hjälp en stor del, eller försökt. Tack. Samtidigt kan jag känna att de flesta har ingenting med någonting att göra. Alls. För tänk om. Om det hade varit en relation, på ett bättre stadie. Hade alla följt med in i sovrummet också? 

Om träning. 

Jag tränar. Jag gör mina timmar där varje vecka,  även om det ibland känns som om jag inte ens varit där. 

Troligtvis för mycket tankar i huvudet att jag inte ens känner av träningsvärk eller att jag tar i. Men jag är där. Jag svettas. Och tar i. Grät en skvätt, en sekund på bodypump-passet förra måndagen då jag var alldeles nere i skiten. En sekunds stanna upp, i en övning  och tåren kom.  

Inte idag dock. Nu är det bättre. Men jag har haft svårt att fokusera på annat än jobb, träning och hemmet. Men har människor omkring som har kommit med idéer om saker man kan göra. En femdagars vecka, sen är nästa bara tre. 

Början på helgen.

Så snart fredagens arbete börjar närma sig slutet kommer solen fram. Den värmer gott, och jag tänker att de senaste dagarna har jag värmt mina fötter på bussens element varje morgon. Så kallt har det varit. En rätt så ny tjej på jobbet, lika ny som E.L frågar glatt om jag ska med på Afterworken i kväll fredag.  Svarar i förbifarten att nej tyvärr. Jag är inte bjuden  (visste inte ens om det) Va? Är du inte? får jag till svar. Nej, det är väl stor skillnad på folk och folk…  Jag åker hem, gör en helrenovering av kroppen och ansiktet i duschen.  På med nytt smink. Kjol, linne gardigan. Åker ett par hållplatser till den andra stadsdelen där jag och fd granne/kollega M möter upp Jen, H och C.O för en öl och en bit mat. Fin och trevlig stund.  Jag säger till de andra att jag nog snart får sätta mej och kolla på andra jobb i helgen. För jag är så trött inombords. Och jag pretty much väldigt stark när det kommer till sånt här. Berättar om deras afterwork, som jag inte visste om. Och tänker på när Hans kollega M frågade mej hur jag är privat. Vet inte vad jag svarade, men det är stor skillnad på jobb och privatliv. Hur man är. Dessutom vill man lära känna mej privat så gör man det face to face. Inte på annat sätt.   Jag sover fler timmar än på länge. Vaknar, avbokar bodypump-passet och åker in till stan. Möter upp de andra. In på Liseberg för deras trädgårdsdagar. Och hade vädret varit bättre, hade jag kommit hem med växter till balkongen. Men nu väntar jag ett par veckor istället. Vi åker Sagoslottet, för den ska tydligen stängas efter sommaren. Vi spelar på Chokladhjul för mina gamla enkronor.  Vi åker till Avenyn. Strosar ett tag. Börjar bli hungriga, så till slut blir det en hamburgare på Ölrepubliken. 

Vill vi ha det såhär, eller vill vi ha det bra? Är frågan jag tänkt att ställa rätt ut många gånger. 

Jag har inte orkat. Har inte haft orken för att skriva en rad. Jag tappade lusten någonstans. Min kropp sjönk ner lite i golvet. Jag har under ett tag känt att jag längre inte orkar strida. Jag tappar både leende och skratt. Jag tappar hela mitt vanliga jag. Orkar inte längre ha en mask över ansiktet, där jag låtsas att allt är ok. Mina kollegor drar suckar, blir irriterade över att vad de hört innan, inte har hänt när de ser mej. Jag kan inte le mot någon av de andra. Jag vill inte längre vara vän med E.L för jag känner att är man vänner så stöttar man väl, pratar. Och inte bara lägger en hand på axeln, något som hände en gång. När jag varken hade skrivit något, berättat något för någon alls, eller ens sagt något. Vi kände varandra långt innan hon började jobba på mitt jobb. Har inte pratat med henne sedan i måndags då sms.et skickades. Inte svarat på ett Hej.  Inte svarat alls. Så här kan vi inte jobba!  Utropar en av de andra. Mitt under när det är mest att göra. Har du kommit på det först nu? Tänker jag.  Men ignorerar.  Vad tror du jag har försökt att göra hela tiden? Det har gått för långt nu. För många inblandade, för många som har försökt flera gånger, har lyckats men inser senare att det inte blev så ändå. Och där står jag. Funderar på om det ens värt att stanna kvar. Eget välbefinnande. 

Om du vill ha mej, 

Tidig lördagskväll letar sig min ena hand efter mobilen på soffordet.  Istället för att vänta på ett annat telefonsamtal, är det jag som skickar ett sms till ett nummer jag trodde var raderat sedan ett år tillbaka. Jag behöver närheten. Värmen. Någon som tar på min kropp. Någon som utforskar varje millimeter. Få höra fina ord. Någon som bryr sig åtminstone lite. Så jag chansade. Och fick napp. Återigen en engångsgrej. Men behovet av att någon man som smeker sina händer över hela min kropp är stort. Behovet av att någon man sitter bredvid mej i soffan. Delar en flaska vin med mej. För jag har på riktigt ont i hjärtat. Ont. Jag tror inte jag har haft så här ont på länge. Jag vaknar tidigt. Han sover. Jag lämnar en lapp om att jag tar en powerwalk, lägger extranycklar bredvid som han kan slänga ner i brevinkastet, som aldrig används för post numera, då vi har postboxar nere i entrén. Ifall han har bråttom. Han är kvar när jag kommer tillbaks svettig efter nästan två timmar i rask takt. En kopp kaffe. Lite prat. En smörgås. Sedan går han. Sista gången. Och numret är raderat.  

Flytande tankar. 

Som vanligt är det fullt på bodypump-passet. Oavsett måndag eller lördag. De andra passen har jag aldrig varit på. Men det räcker väl med dessa. Jag brukar komma in ungefär en kvart innan, få bra plats att stå på. Fixa viktplattor och stång. Och även fria vikter till olika övningar. Jag svettas mer än vanligt, troligtvis på grund av att värmen ute börjar träda fram mer och mer. Som alltid. Innan passet sitter jag på brädan, tänker igenom vad som sker bakom kulisserna på jobbet. Tissel och tassel. Och jag undrar varför E.L ler så mystiskt. Vi har inte pratat mycket på sistonde. Jag vill inte prata, om hon inte öppnar sig. Känner mej lite sur på henne. Jag väntar på något. Andra väntar. Min kollega blinkar förväntansfullt till mej den dagen jag gick i taket. Säger jag hoppas du får en mycket bättre dag i morgon. Mm. Jo. Det är väl det alla hoppas på. En väntan på att något bra ska hända. Vänder upp och ner på väskor. Hittar inte det jag vill. Letar. Men inget. Inget alls.  Promenerar hem efter passet i underbar sol. Överallt är det folk. Fotbolls-cup för barn. Marknad, sol. Mat. Ett sms i mobilen. Från Ynglingen. Vi har inte hörts sedan länge. Han fick nytt jobb för ett tag sedan.  Men ska jobba extra på min gamla träningskedja. Och snart så måste vi väl ändå ses. En av mina stöttepelare. 

Första veckan i maj.

Det tog en två dagar, sedan var nästan hela Göteborg grönt. Om april hade sitt ojämna väder började maj med ett bra. Varma kvällar på balkongen, fix hemma. Folk är lite gladare på jobbet. Jag dricker ett par öl på fredagskvällen på en uteservering i stadsdelen närmast mej. Vi pratar om jobb om allt annat som sker. Och jag lovar att höra av mej om fortsättningen.  Vandrar till hållplatsen i en ljummen kväll, där halsduken ligger kvar i väskan. Vaknar upp till en lördag som är fin. Snart till gymmet. Sen är det en helt fri lördag med lugna puckar. Med inget fix.

Majsol. 

Efter M.s flytt i måndags avbokade jag bodypump-passet. Kände mej inte riktigt ok. Kanske borde jag ha förstått redan då, att jag skulle få pms igår. Nu var jag inte direkt synlig för många på jobbet. Men fan vad jag blir känslig. Mycket bättre idag, även om morgonen och förmiddagen var lite luddig. Gymmet efter jobbet och körde ett bra cardio-pass. Nu är det en kaffe på balkongen. I strålande solsken.