Någon skrev om att skriva utan att stå till svars inför någon. Jag skriver här. Allt. Mycket. Och mer. Men inför vissa blir det ibland så att väldigt mycket misstolkas. Jag skriver orden. Och orden läses. Men jag vet inte hur orden ser ut för andra.
Jag kan bara ta ansvar för mej själv. Inte hur andra upplever mina ord. Mina ord kan ibland verka jävligt arga. Förbannade. Men ingen vet hur tonen är. Ingen vet hur jag formulerar mina ord från min mun. De gånger jag bloggar i den stilen. Oftast när jag är lite för trött. Eller när jag har pms-light.
Jag får ibland tänka mej för vad jag skriver. Ibland får jag inte vara arg.  Jag får inte vara sur. Jag får inte vara grinig. Jag får inte vara ledsen. Jag får inte skrika ut vissa saker. För då kanske vissa blir antingen avvisande. Eller kanske rent utav ledsna. Eller arga. Rädd kanske? Tror det.
Även om det inte är så orden skrivs ut. Nä. För jag ska vara så jävla glad jämt. Annars kanske det blir vajsing.
Vi talar naturligtvis inte om mina vänner som läser här. Vänner pratar med varann om saker och ting. Och de vet även hur jag är.
Hur jag formulerar mej. Och hur jag känner mej.

Nej. Vi är inte ens vänner. Är vi bekanta? Jag vet inte ens vad vi är. Har ingen på Instagram. Inte facebook. Vi pratar inte som om vi vore vänner. Vi ses aldrig utanför gymmet. Men ändå ska det vetas. Och jag ingenting. Alls. Jag vet ingenting. Fortfarande. Rättvist? Nej. Det är det inte.
Det är fan inte rättvist. <—- (var det en arg mening, eller mer i mjukare ton? Det vet inte du)
Syftet? Jag vet inte. Fortfarande. Och jag är inte ens sur när jag skriver detta.
Puss puss.

Edit måndag morgon: Jag hade kunnat förstå, om folk var madly in love with me men så är det ju inte heller. Då hade man ju varit mer öppen. Så jag vet faktiskt inte.

Annonser