Jag hoppas på en bättre dag i dag. Har känt mej ganska så håglös i en vecka nu. Jag har nog bara inte känt efter tillräckligt. Ni vet när man efter många om och men bestämmer sig för att gå till jobbet i alla fall. Efter minuters tänkande. Varje morgon. Varje morgon i  en hel vecka. Det här kom från ingenstans. Vilket gör att jag kommer in i helt andra tankebanor än annars. Som jag normalt inte brukar tänka så stort om.
Bekräftelsebehovet är större än vanligt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att få den mannen. En man. Till att tycka om mej mer. Än andra gör. Jag börjar tvivla. På riktigt.

Annonser