Redan vid lunch idag kändes det bättre. Folk sa att jag såg bättre ut idag till och med. Förkylningen börjar släppa mer och mer. Bara hostan kvar. Och jag hoppas verkligen att det här är sista gången för den här säsongen. Det sa jag ju redan i slutet på februari. Men man kan väl i alla fall hålla tummarna. Jag gillar inte mej själv när jag blir så låg. Jag vet att alla har downperioder då och då. Vissa länge. Andra dag till en annan, men jag blir otroligt trött. För att sedan en två dagar senare vara som vanligt. Och jag nästan skäms över hur jag känner dessa dagar. Hur jag kan tänka saker, hur jag kan bestämma. Hur jag kan göra fuck you tecknet i smyg, plus världens fulaste grimasch. För att två tre dagar senare blåsa bort tankarna, och allt är som det ska vara. Fan. Gillar´t inte.
När jag är sådan här. Trött. Pms-light. Dippar. Skit. Jag har åtminstone lärt mej att hålla tyst. Att hellre ligga och gråta. Än att svära och förbanna saker. Förutom vissa delar här i bloggen då. Och ja. Jag skriver det varje gång jag blir sån här. Men ni är väl vana.
Jag gick till apoteket på frukostrasten för att köpa hostmedicin. Kom istället ut med en elektrisk fotfil. En present till mej själv. Som tröst.  Ska testas i kväll.
Åker till hemmagymmet. Gör faktiskt ett bra pass på en timma. Bättre än förra veckans timmar. I söndags fick jag nästan andnöd efter tio minuter på löpbandet. I dag tog jag i alla fall tjugo minuter på crosstrainern som uppvärmning.

Annonser