Jag har aldrig hymlat om hur jag mår. De dagar man känner sig som sämst. Då tårarna sprutar åt alla håll. Då man är trött. Då man bara skulle vilja gräva ner sig i ett hål. Och bara ligga där tills man är på topp igen. Oftast är det bara någon enstaka dag då och då. Som jag känner mej galet okontrollerbar. Men känslorna. Alla dessa känslor. Det har aldrig varit svårt för mej att känna. Att visa. Att skriva. De där dåliga dagarna. Trots att jag kanske bara vill visa världen mina bästa sidor. För er. För dej. För mej. Men vem är glad jämt? Även om jag ibland skulle vilja ljuga. Ljuga och ta på mej happyfacemasken twentyfourseven. Så går det inte. Jag vet inte om det är vårtrötthet. Om det är för all annan galenskap. Om mina känslor tar överhanden. Men det har varit såhär till och från i ett par veckor nu. Droppen var i går kväll när jag rensade avloppet i badrummet. Det var inte längesedan det gjordes. Men det var stopp. Hur kan jag fälla så mycket hår?
På så kort tid? Har aldrig sett så mycket på en och samma gång. Och då brukar jag fälla. Stressen som fanns för ett par veckor sedan? Som ersattes med förkylning och med vårtrötthet? Jag vet inte. Men konstigt är det.
I eftermiddag åker jag till hemmagymmet. Kom på att jag behöver storhandla efteråt. Så slipper jag bära så långt. Någon dag får jag väl ta mej i kragen och besöka andra anläggningen också. Nu får det vara slut på förkylning och dylikt.

Annonser