Från att en och en halv timmas träning igår gick lekande lätt, fick jag pina mej igenom femtio minuter idag. Igår var jag beredd på att göra en hel del annat på gymmet idag. När jag kom dit, gjorde jag mest det vanliga. Jag låg länge och vred mej i natt. Började på en bok. Aldrig mer igen, av Hans Koppel. Försökte sova. Fortsatte läsa.
Och tillslut var boken slut. En spännande bladvändare. Korta kapitel och ganska lättläst. Den har ett par år på nacken, men bra. Vaknar upp med en stark värk som en påminnelse om att snart ska mensen vara här. Men jag var i alla fall där. Bättre lycka i morgon igen.
Jag åkte en sväng till stan igår. Mötte upp en gammal fin kille. Ingen dejt. Men han är fin. Och han har samma miserabla dejtingliv som jag. Det vill säga att vi inte ens dejtar nu. För det går ju ändå åt helvete. Även om vi båda två inte ens har några förhoppningar. Om något alls. Jag pratar om de stunder man har hoppats på något. Hoppats att allt ska lösa sig. Hoppas att det ska finnas en utväg. Även om just det. Inte finns några förhoppningar. Och även om vi är vuxna människor som tar lättare på livet nu, än förr. Så undrar man ju vad det är för fel. Han kommer inte att knacka på min dörr. Men det var lättare förr. Så mycket lättare.

Annonser