Jag har sett en del romantiska draman på film det senaste. Kanske inte alltid helt medvetet. Men har alltid fortsatt se. Jag lever mej in såpass mycket i historien att jag vill se mej själv sitta där. Vid en sjö. På en bänk och prata om livet. Någon som är trevlig. Som är snäll mot mej. Någon som är comepletly different than  the other guys. Låta mej se världen med helt nya ögon. Få mej att le stort. Jag blir galen om jag gång på gång, återigen är tvungen att skrika som alla andra män. Jag vill tänka han är speciell. Och han tycker att jag är speciell. De sista åren har varit kantade av stora besvikelser. Och istället för att gråta av besvikelse vill jag bli rörd och gråtfärdig för att jag är kär. Inse att jag är kär. Och besvarad. Att titta på någon. Se när någon rör på sig. Titta i smyg. Le. Och inse vad den personen betyder för en. Men det är svårt för mej att se mej själv i en film med så mycket kärlek. Kärlek som i kärlek mellan mej och en man. Även om jag faktiskt på något sätt tror på den. Någonstans deep deep inside. Finns den.

Jag vet ingenting om framtiden. Men det blir ingen framtid utan dej…. Och i det ögonblicket visste vi båda att vi hellre chansade på ett liv ihop. Än riskerade ett liv utan varandra.

Annonser