Trettiosex. Trettiosex år fyller jag i dagarna. Nästan medelålders. Fast jag inte känner mej det. Inte på alla punkter.  Känner mej ganska ung ändå. Även om det finns en hel del som jag inte skull orka eller göra nu. Som för femton år sedan. Trettiosex år. Och är fortfarande kvar i någon slags bubbla. Har det ens hänt något viktigt. Jag fick visa leg på systemet häromdagen. Brukar inte säga så mycket om det. Varken jubla eller gråta. Fick till mitt försvar säga att jag kom direkt från gymmet. Och därför var osminkad. För om jag är pigg. Inga svullnader. Inga tunga ögonlock. Är fräsch i ansiktet. Så ser jag ibland ut som en osminkad tonårs-Tears and Pearls. Jo. Ibland. Men du har ju inga rynkor alls säger min svägerska. Kanske. Kanske inte. Jag kollar inte så noga faktiskt. My body is my temple. Hör man ofta. Efter den stora viktnedgången för många år sedan,har jag fortfarande mage. Kanske lite slappare. Som om jag skulle fött ett osynligt barn. Som inte finns. Sen har vi allt annat. Lite dallrigt. På mitt tempel. Längst nere vi ryggraden finns ett stort lodrätt ärr. Efter en diskbråcksoperation. Lite längre ner. Precis vid skåran till rumpan.Ytterligare ett. Från en cysta. Ärret pirrar fortfarande till ibland. Alla dessa år av jag vill att något ska hända. Men relationer har hänt. Lägenheter. Jobb. Vikt. Träning. Ändå. Ändå så vill jag att något ska hända. Konstigt. Trettiosex år. Mitt i livet. Vad ska hända härnäst?

Annonser