Måndag. Första dagen efter semestern. Inget att göra. Inte mycket i alla fall. Jag traskar ner till en annan byggnad. Pratar. Får ett samtal. Måste komma. Till ytterligare en byggnad. Cheferna plus facket är på plats. Riskbedömning. Inför hösten. Jag har en vecka kvar. Men min röst kommer ändå bli hörd. På något sätt. Och allt det jag kämpat för. Allt det jag demonstrativt och nästan skrikit ut, förstår vissa nu. En vecka kvar.
Och jag kommer inte vara kvar när det hela kommer att prövas in till minsta lilla rörelse. Jag kommer inte in på jobbmailen. Utan den kan jag inte fixa med det sista. Intraservice har svaret. Jag är redan förflyttad till en annan stadsdel. Tjugonionde juli. Sades det. Men de fixar. Och jag kan jobba. Om jag vill. Beslutar mej att gå tidigare. Kan fixa allt senare. Åker hem.  Tvättar snabbt. Den ljuva siluetten som fanns under morgonens tidiga timmar finns inte längre. Jag provar och slänger undan tre klänningar. Inget känns bra. Håret fult och jävligt. Måste klippas. Inpackas.  Färgas. Igen.
Ansiktet stramt. Magen svullen som om jag vore i åttonde månaden. Gud förbjude. Hatar när man känner sig vacker. Fin. Snygg. För att efter ett par dagar senare hamna i hålet av självförakt. Bara för att man har dessa hormoner och ett rött blod. Tjejblod. Plus värme.

Men jag träffar Ia. Dricker öl. Skrattar. Pratar. Och jag tar i hand på saker som jag verkligen lovar. Att utföra. Promise. Uteserveringen stänger tidigare än väntat. Trist. Men kanske är det bra. För på vagnen hem får jag tårar som ingen ser. Dessa hormoner. Men nu är det bra.
Lindar in en filt om  kroppen när jag kommer hem. Klänningen är slängd på golvet. Jag är vuxen och får dricka ett glas vin när jag vill. Ut på balkongen. Skriver dessa ord. Det är redan mörkt. Halv elva. En ny dag vankas. En ny dag på vecka trettiotvå.

Annonser