Jag är inte rädd för mycket egentligen. Är nog en ganska orädd människa om man bortser från tidigare inlägg. Jag är inte rädd för döden. Utan att vara ensam om den. Jag brukar kasta mej ut och ta steget på många saker. Inte rädd för att säga vad jag känner. Inte rädd för att fråga saker. Inte rädd för att ge av mej själv. Eller anta utmaningar för både kropp, själ och galenskap. Vissa saker kanske jag inte säger, tänker, gör. Mest på grund av att även om drömmaren inom mej finns. Så är det en stor portion realist längst inne.
De gånger jag blir nervös. Darrar mitt ena ben. Oavsett om jag står still eller sitter. Jag vet många gånger jag har gått förbi någon. Jag stannar upp. Känner hur hela benet vibrerar. Men ansiktet är detsamma som vanligt.

Annonser