Till och från känner jag mej hängig. Höst förkylningen som brukar komma i slutet av augusti har inte brutit ut ännu. Den sitter där. I kroppen.  Vågar inte släppa sig fri. Andra dagar känner jag knappt av den. Men till och från känner jag mej sorgsen. Sorgsen och snyftar.  Jag orkar inte med någon bullshit. Jag orkar inte ens sucka. Det var saker som jag planerat ta upp idag. På eftermiddagsmötet. Men jag orkade helt enkelt inte. Arbetsuppgifter som jag tycker är allas del. Är tydligen inte allas del. Jag vill göra mer än det jag gör idag.  Men orkar inte ens ta upp det. Även om jag vet att jag borde. Måste. Någon dag gör jag det.  Det kommer. Det kommer.
Jag känner mej till och från i ett hopplöst tillstånd. Där jag pendlar med benen på plankan. Balanserar. Då jag ibland inte vet hur min hjärna fungerar. Vad jag gör. Hur jag gör. I allt. Privatlivet. Jobbet. Samtidigt är jag glad. Samtidigt är livet toppen. Jag vet att jag blir sådan här när jag går från hängig till på topp, på grund av kroppens signalfel. När kroppen inte kan bestämma sig. Låt mej ligga förkylningsdöende. Eller låt kroppen vara på topp. Bestäm dej. 

image

  

Annonser