Ett och ett halvt år. I slutet på april tvåtusen sjutton har jag bloggat i tio år. Det är lång tid. Relationer har kommit. Och gått. Glädje. Sorg. Vänskap. Ovänskap. Tankar. Känslor.  Vrede. Total lycka. Många har hittat hit. Stannat. Läst. Begrundat. Kommenterat. Vissa längre än andra. Andra har varit på en snabbvisit. Snabbt in. Snabbt ut. Jag vet inte vad jag skulle göra. Om jag inte fick skriva av mej. Att skriva är bra. Att skriva är roligt. Men mina tankar, känslor har även ibland gjort så att saker har blivit fel. Speciellt de senaste åren. En vän sa till mej för ett tag sedan att hade hennes man läst, hade han inte förstått mycket. Man måste känna dej sa hon. Åtminstone veta hur du är, hur du skriver, hur du tänker. Eller ha läst sedan begynnelsen.
Att veta att människor i min närhet, som jag stöter på då och då. Läser. De senaste åren. Hittat hit. Spridit. Har varit tufft. Hur kan de veta på vilket sätt jag skriver? Hur jag känner? När de inte ens pratar om det öppet. När man vet. Fast ändå är tyst. Jag har skrivit ändå. Jag skriver det jag känner. Allt. Nej. Inte allt. Ibland har jag blivit avtrubbad. Inte vågat skriva av mej. inte vågat sätta känslor på print. Tio år. Är en lång tid.

Annonser