Måndagen går sin stilla (nåja) gång. En gemensam vän svarar på mitt sms som jag skickade i lördags. Angående allt. Och jag vet att hon tycker om mej. Och andra med. Och hon skriver det jag redan vet. Ett missförstånd som gått överstyr. Men hon vet inte så mycket om det. Jag förklarar att det skrev jag redan förra sommaren. Men det gick inte in. Jag skriver mer. Om allt. Att båda två är delaktiga. Att båda två borde be om ursäkt. Att vi har gått igenom värre saker än såhär. Under tio år. En bagatell. En petitess.  Att jag hyser inget agg. Och den gemensamma vännen har ingen anledning heller.
Vi har ju ändå träffats efteråt. Ett par gånger.  Så vad är felet? Vi är vuxna. Som borde kunna ta en enda ordväxling. Som från början var ett missförstånd. Om en öl. En öl. (Som sedan blev mer, mitt tålamod tog slut när vännen började skriva saker om mej, som inte hade med saken att göra. Och inte heller var sant. Började gråta på gymmet)   Hör ni? Så löjligt. Men ändå är jag uppriktigt ledsen för att det är som det är. Att kunna umgås med andra. Förutom när den gemensamma vännen är med. (Inte ofta, därför är det extra jobbigt)
Eller åka på resor.  Skrev att det här är inte den vännen jag känner.
Jag åker direkt till gymmet efter jobbet. 
Körde ganska hårt igår. Så var väl endast där för att sitta på maskiner och töja lite på kroppen. Vara där. Träna lite lite lite. Kanske spana lite. Eller nåt. Blev inte ens svettig av träningen.  T kommer fram och pratar en sväng.  Blev inte mer svettig för det. Men kul prat.
Kör lite på benpressen innan jag beslutar mej för att gå ner och duscha. Kör mer i morgon.

Annonser