Det är lustigt egentligen. Att man kan vänja sig vid att se en människa. Att man kan upptäcka någon. Bara sådär. Att man kan bli glad bara vid ett leende. En hint om att personen blir glad av att se dej. Ett leende som i alla fall säger något. Även om ingenting har hänt.
Att man blir glad av någon. Så. Jovisst.  Känns det lite. Jag vet ingenting om varför. Fortfarande.  Om det är ett byte. Som har gjorts. Men jag vet i alla fall att han fortfarande vill ha någon slags relation/kontakt med hemmagymmet. Jag kommer till gymmet som jag brukar. 
Tar ett nytt foto till min profil på deras dator.  Ynglingen är klar med sin träning när jag kommer in till gymmet. Han frågar om jag är ok. Och jo. Det är jag. Vi pratar lite om det. Och det är rätt gjort att pausa dejtingsajten, för jag ska ju inte vara där inne. Jag sms.ar honom senare och skriver att han har min tillåtelse att ge ut mina uppgifter. Inte för att jag tror att han skulle fråga Ynglingen. Men ändå.

Annonser