I mitten av augusti skrev jag om en person som var lika ny som jag på jobbet.  Fast inte i mitt yrke.  Vi spanade på varann rätt så mycket ett tag där. Jag visste ju bara hans namn, men hittade honom. Projektet lades ju ner med en gång i och med att han var betydligt yngre, och nygift med en betydligt betydligt yngre förmåga. Men hälsa och le kan man ju alltid göra. Det är ju en social plats och vi jobbar ju för samma. Men det har inte han gjort. Här kommer jag med mitt breda stora leende är social och hälsar. Och han typ tittar ner i golvet. Ibland har jag tänkt att säga tönt lite tyst i förbifarten. Jag menar Alla hälsar ju och pratar med varandra. Jag skojar friskt med en del. Men har fortsatt mitt hejhej och leende istället. Sa detta till mina kollegor, varav en säger att han är blyg. Men nu ser ni. Nu har han börjat prata. Hälsa och le. Kan kanske bero på att jag hjälpte honom tillrätta med en grej.  Och helt plötsligt kan han se mej i ögonen och le. Nej, jag är inte den onda som ska röva bort dej. Liksom. Jag gör bara mitt jobb.

Annonser