Jag tappade humöret någonstans på vägen. Orkar inte.  Med något egentligen. På gymmet pratas det om barn, graviditet, hemliga babyshowers. Jag håller modet uppe. Säger inget. Men jag orkar inte lyssna. Men även för jag min talan. Om det där som inte är avundsjuka. Utan mest är spysjuka för en orkar inte höra på allt. Och att man måste se det ur två olika perspektiv. Vad vet du om hur de andra känner?  Egentligen. Innerst inne.

Gråter i duschen på gymmet.  Säger jag går nu, kan inte stanna. Då gråter jag. Svarar inte på ett sms på nästan ett dygn. Svarar inte ens på nästa sms. Idag ska du va skit glad ;D (Nä) Jag tappar humöret på vägen. 
Någonstans.
På allt. Hoppet.
Jag ryter till på jobbet. Måste måste säga vad jag tycker. Känner om en sak. Någonstans på vägen blir jag trött. Trött. Trött. En dov blick. En trött kropp som egentligen hellre ligger i soffan än att träna. Än att jobba. Men jag går dit. Till jobbet. Kroppen känns som betong. Blyfötter. Och jag hoppas att tröttheten försvinner innan kvällning. En gammal kollega ska det skrattas med. Och kramas om.

Annonser