Jag får väl köra på tills jag stupar denna veckan sa jag i måndags morse.  Och det gick nästan, men inte hela vägen.  Jag står upprätt. Jag har inte stupat. Jag har inte börjat gråta av trötthet. Även om tröttheten gjorde att det var nära en halvtimma innan arbetets slut. Bullrig miljö, och vi försöker med alla medel få pli på det. En väldigt ung individ med bokstäver slängde ett par glas i väggen. Bara så där.  Att försöka hålla tillbaka gråten när en efter en av de vuxna kommer fram när de ser min trötta blick inte ok säger jag. De ber mej att alltid vänta ett tag, att de tar hand om såna saker. Men vänta. Vänta ett tag.
Jag åker och handlar mer saker.  Sedan vidare till gymmet.  Pratar med Ynglingen. Längesen nu.  Gör mej i ordning för ett träningspass. Gör sällskap av de killar jag har pratat och tränat med innan. Av en slump är jag ju där samtidigt. En och en halv timma senare har jag använt redskap och maskiner som jag inte rört vid på två år. Där tackar jag för mej. Men lite piggare. Lite mer ny träningsvärk. Och i morgon är det fredag.

Annonser