image Ynglingen frågade mej häromdagen om jag hade hört något från Mannen med kaffet also known as Brandmannen. em>Nej svarade jag. när jag satte igång mitt ”bitchmode” vågade han väl inte. Trots att jag inte var bitchig alls. Utan mer en frågande ställning om hur han är. Jag fick ju aldrig svar på frågan varför han bytte gym. Vilket är lite konstigt faktiskt. En allmän fråga som vem som helst skulle kunna svara på. Men det känns inte som om jag bryr mej om varför. Dock är det konstigt att helt plötsligt byta gym. Till ett längre bort, trots bil visserligen. För att innan ha skickat in cv och är väldigt angelägen om att få jobba extra på hemmagymmet . Jag vet inte vilka som läser här inne längre. Men jo. Detta vet jag. Känns inte som om jag behöver hålla tyst om det, även om det bara hördes i förbifarten. Men varför det? Blir det så, så kommer vi ju att synas. Hade det varit annorlunda om han inte bytt gym? Hade vi åtminstone kunnat haft kul och varit pratsamma på gymmet? Jag tror det. Eller? Jag och Ynglingen pratar vidare om relationer. Dejter. Att man börjar väl att prata. Blir vänner. Och sedan får man väl se om det utvecklas eller ej. Stanna i vänskap. Eller något mer. Det var längesedan jag gick in för att bli kär under första ögonkastet och leva lyckliga i alla sina dar
Jag är inne lite då och då på dejtingsajten. Svarar. Frågar. Konverserar. Tröttheten har gjort att jag inte orkar just nu. Att vara inloggad i all evighet. Förklarar hur läget är just nu.
Jag åkte till gymmet efter lite sovmorgon. Trots att hostan börjar komma igen. Trots att jag är lite hängig. Det blev en timma i alla fall. Det gick. De första tio minuterna på crosstrainern fick mina ben att kännas som bly. Satte igång min käcka träningslista på Spotify. Det funkade i trettio minuter. Sedan ben och rygg. Återgår till mitt Downtown Abbeymaraton nu.

Annonser