Där kom den. Kommentaren. Från en kollega. Jag har nu under tre dagar träffat Mannen som finns på jobbet, men som inte är min kollega när vi inte brukar ses under arbetstid.
I onsdags kom han in helt oanmäld, för att prata.
I går för att diskutera en sak som han lika gärna kunde ha gjort ett par timmar senare. Som jag senare märkte att det inte var han som skulle ha just det, utan till några andra.
Idag, för att lämna en lapp angående jul och nyårstider.
Efter att jag lämnat lappen till en kollega sa hon, Du ler.
Eh, ja. Det brukar jag väl göra.
Men inte såhär. Ditt leende nu är precis som om det är nåt…nåt…nåt fuffens på gång.
Eh, nä. Jag vet inte svarade jag. Det är det väl inte. Jag är väl som vanligt. (Och jag tänker inte säga något heller,  då det inte händer något)

Det blev ju inte bättre under fredagens sista trekvart när han säger lite och jag ser två kollegor som helt plötsligt befann sig där, där de inte brukar vara, står och råglor.
Och när han sedan helt öppet säger att han jobbar till klockan sex, och jag kunde vara kvar.
Betalar du min övertid då eller var det enda jag fick ur mej, men senare sa att om han nu jobbade så länge kunde han lika gärna vara kvar och hjälpa till med det sista.

Hur tar jag mej ur det här nu då?

Annonser