Trillar in på jobbet kvart över nio. Bara två kollegor är där. Vi är tre. Behövs egentligen bara två. Jag är på glatt humör, är lite piggare. Kanske för att jag inte stressat, kanske för att jag vet att jag får vara ledig. Jag överrumplas då jag ser Toppluvan komma in. Trodde han var ledig. Vågar knappt hälsa. Gömmer mej. Agerar fjorton år igen.  Och trots att jag ser normal ut, åker hjärtat upp ett snäpp. Jag brukar ju f a k t i s k t vara n o r m a l på arbetstid.
Prata. Le. En kollega kommer in till mej där jag står. Uppspärrade ögon. Mun som ler. Lycka till säger hon. Eh, va? Frågar jag. Lycka till med målningen säger hon sedan.  Hmmm. Målningen? Det pratade vi ju om för över en timma sedan. Att jag hade kunnat mer än gärna måla om ett rum på jobbet. Det behöver man väl inte ett lycka till för. Får väl inte ens silvermynt att köpa färg för ens. Även om jag har en massa idéer.
Jag och Toppluvan får ögonkontakt när han går. Och varför är jag sån här? Han kommer in senare. Skrattar och säger att det såg ut som om jag satt i en kundvagn där jag sitter. På en slags vagnaktig sak. Men guud vad du skräms. Måste ju väcka dej blinkar han.   Jag ropar tyst gott nytt år.   När han går. Men tror inte han hörde.  Allt jag tänker är snälla, ta ditt förnuft till fånga. Gör det jag vill att du ska göra.

Annonser