image

På torsdagsmorgonen vaknar jag Sömndrucken.  Seg efter den sömnlösa natten, men är ändå rätt ok. Kommer till jobbet frusen. Låren är som iskakor. Det är kallt, men vi brygger kaffe, äter en smörgås. Sätter igång med dagens arbete. Dagen går och jag ser Toppluvan komma in med ett par kollegor.  Vi ler,  vi hälsar. Hans kollega frågar vad jag har gjort under ledigheten. Toppluvan höjer blicken och våra ögon möts. Jag pratar med kollegan, samtidigt som jag inte försöker bli alldeles för distraherad. Ögonkontakten med Toppluvan fortsätter då och då. Tålamod tänker jag för mej själv.  Tålamod.
Tidig eftermiddag kommer,  jag och Toppluvan smågnabbas. Ler. Blickar som möts. En stund senare står jag och blickar ut över rummet. Dricker bubbelvatten  som gör att det kittlas i halsen.   Han kommer åt mitt håll. Går förbi. Lämnar en sak. Kommer tillbaka. Närmar mej på den lilla plats jag står.  Jag både ser och känner hur hans hand stryker mej över axeln och ner över en liten del av ryggen. Jag tittar upp, ler lite mot hans ansikte som också ler. Jag känner hur mitt ansikte blir varmt, försöker att inte le för mycket. Såg mina kollegor? Var de utom synhåll? Eller hade jag redan sagt hejdå till två av dem? Han går och sätter sig igen.  Och när han senare går säger han vi ses i morgon, och sen säger han något om att jag fortfarande är osynlig.  (Eller något. Que? )
Menar han pausad, så ja.

Tålamod Tears and Pearls.  Tålamod. Även om jag skulle vilja säga så mycket. Är jag tyst.
När jag och min ena kollega är klara för dagen säger hon Du är röd i ansiktet.

Annonser