Måndag och studiedag.  En lugn dag.  Vi mötte ett par andra i en lokal en bit ifrån jobbet.  Satt där i två timmar. Pratade, diskuterade. Kaffe smörgås.
Ut i slasket och i väg till vårat jobb. Tydligen har larmet gått hela morgonen, vid våran ingång, men de som lånat en av våra lokaler när vi har varit i väg har gått in en annan väg. Vi fixar kaffe, fyller på bubbelvatten i våra flaskor, slår oss ner och pratar om den här säsongen, hur vi vill att den ska bli. Hur vi vill ändra på saker och ting. Hur vi vill ha det i ett rum. När vi har fixat lite mat åt oss, ätit och är mätta och belåtna har vi suttit still länge och fryser. 
En av mina kollegor säger Ja, om det är någon som har något att berätta. Någon som vill berätta något. Några episoder,  något som har hänt eller så, så kan man ju berätta det nu. När tillfället finns. Jag rörde inte en min. Inte ett ljud kom ut från mina läppar.
Mina ögon såg intetsägande ut. Jag berättar ingenting, om inget händer mer än det som hänt. Och i praktiken är det inte så mycket.  Frågar de inte rätt ut, så är det ingen ide. Och vad skulle jag ens svara? Jag som brukar vara en glappkäft när det gäller att prata känslor och tankar,  funderingar med folk som jag jobbar med.
I n t e ett ljud.
I fredags hade jag menstankar och undrade egentligen vad som pågår. Vad han tycker, tänker och så vidare. Pratar vi bara? Eller är det något annat? Varken han eller jag är avvisande och jag vill inte att han slutar med det heller. Men jag blir lite fundersam ibland.  What’s going on?

Jag åker till gymmet och är svettig och klar vid den tiden jag egentligen skulle ha klivit ut från jobbet. Men i morgon är allt som vanligt.

Annonser