Andra dagen efter att allt dragit igång. Och det märks. Det är lite snurrigt. Mycket att göra på en och samma gång. En kollega är borta i åtta veckor och lite omstruktureringar blir det.
Jag känner mej inte riktigt ok i kroppen. Jag gillar den inte just nu. Något känns fel, känns som om den har plufsat till sig fyrtio procent.  Men jag har inte gjort något utav det vanliga.
Mina nya träningsbyxor är väl bra. Men inte mina tröjor till. Därav obekvämligheten. De andra träningsbyxorna jag beställde var bättre, men fel färg. Och jag får vänta på när svart färg kommer in.

Märks att ny säsong har börjat och allt blir rörigt i början, då det inte blev något prat igår. Leenden visserligen, men men. Toppluvans kollega T ler också ser jag.
Idag skulle jag vara beredd. Idag visste jag vilken mening jag skulle börja med. Angående vad han frågade efter igår eftermiddag, då han kom in, ställde sig i dörröppningen när ingen var i Det rum som vi alltid ses i. Men jag skrev ju en stor lapp sa jag.
Så jag var förberedd. Vid halv tolv tittar jag mej omkring. T hade redan kommit in. Tittar mej omkring igen. Blickar ut genom fönstret. Nej, ingen Toppluvan. Däremot en T som troligtvis har följt min blick runt om rummet. Leendes. Ni vet med ett sånt där finurligt och aha leende. Det gjorde mej smått nervös. Leenden i all ära. Vanliga. Liksom. Prat. Men de finurliga leendena  på vissa har inte alltid funnits.
Och nu börjar det bli lite jobbigt. Det är helt ok att jag själv vet om vissa saker.  Det är helt ok att jag själv ler. Det är helt ok att jag själv vet vad jag gör. Och visst, visst är det lite spännande emellanåt att jag märker att vissa runt om på området har noterat vissa saker, men. Men det ska ju kanske hända något också. Och sen funderar jag på hur jag själv har påverkat detta. Hur jag själv har agerat. Vad har Toppluvan sagt? Har han sagt något? För det har ju inte alltid varit såhär som det är nu. Det blev någon slags miniexplosion nu och innan jul och sen höst.
Och det här att alla går runt och har såna ovanliga leenden. Va fan?  Har jag utmärkt mej på något visst sätt? Så att alla ser?
Känner bara kyss mej, fråga mej så kan alla le i så fall.
Tydligen är man även nervös när man får hicka enligt en kollega. Jag har hickat massor, jag skyller på bubbelvattnet. Jag tror jag vet vad du tror att jag kanske skulle vara nervös för säger jag. Men du har ingen aning om det är sant eller inte säger jag, för jag känner att nu måste jag kanske säga något, och går ut och tjuvröker.
Senare frågar jag om hon är nervös efter att hon har nyst ett par gånger.

PS.  Jag inser att nu börjar jag bli lite snurrig, disträ, och att jag snart måste få utlopp för det här. Åtminstone p r a t a med kollegor. Erkänna. Jag har stått emot länge nu, och gjort det på grund av att det här händer på jobbet. Och att jag är nyast här, och de har jobbat med alla i många år.  Allt annat kan jag prata om, men inte det här. Hur ska jag kunna lägga upp det här snyggt?
I have a confession to make. Jag har börjat fatta tycke för en viss person. Och jag vet inte om det är ömsesidigt eller inte? lek eller ej?

Annonser