Morgonen och förmiddagen liknar gårdagen.  Vi mailar fram och tillbaka. Det plingar till i mobilen hela tiden, samtidigt som jag gör mitt jobb. Och samtidigt som jag inte vill att det ska sakta ner mitt arbete. Blickarna.  Dessa blickar. Och jag vill inte säga något ännu. Vi ser varandra inte mitt på dagen. Eller jo, långt ifrån. Och ett rop Tack tjejer. Varsågod. Utan en enda min. Och det känns lite konstigt att vi mailar, men inte vågar uttrycka saker i allmänheten. Är du här på denna plats idag igen frågar en av hans kollegor. Och inte där inne? Mmm, ja. Svarar jag.
Tidigt under eftermiddagen skriver jag att mina kollegor har sina misstankar, inte för att det gör något. Låt dem undra. Vem? Frågar han. B N skriver jag. Hon jobbar ju inte ens med oss. Han skriver att han längtar till filmen. Jag rodnar och menar han verkligen det här tänker jag när jag skriver att det gör jag med. 
Gör han det? För det börjar bli nervöst. Med tanke på att vi skriver, men vi säger inget in public.
Och även  om det inte blir den här veckan, då han troligtvis har sin son.
För för mej känns det som om det inte är han som skriver. För vi ser inte varann. Han finns där. Runtomkring. Men vi pratar inte som vi skriver.  Och jag undrar hur många andra som vet.  Som inte är mina kollegor. För helt plötsligt är det många som är tysta. (Visst, det kanske syns att vi blev vänner på fb) Jag vågar inte möta deras blickar.
Vad har jag gett mej in på? Shit. Hur ska det här gå?

När jag sitter på spårvagnen hem utan att åka till gymmet, för jag har lite att stå i hemma tyvärr skriver jag mina kollegor vet att vi mailar. A är ledig i morgon och höll ett ”tal” i och med att jag ska på tjugotals fest. Hon sa att Facebook och alkohol är en dålig kombination, och nickade ut till det rum du satt i.

Annonser