Lite mer än fem månader.  På det nya jobbet.  Det finns vissa små individer som inte riktigt är som andra.  De är ursöta, de är ibland helt underbara att prata med. Men. Då och då händer det. Glas i väggen. Stryptag på andra. Bråk. Polis. Avstängd. Idag räckte det med en liten liten droppe mjölk. På en arm. Jag såg hur dagens individ var på hugget redan innan.  Försökte få honom lugn och inte så arg. Prata. Vara glad.  Tio minuter senare hör jag bråk. Skrik. Gråt.  Kaos. Vänder mej om, då jag bara hade stått åt det hållet för en minut sedan. Allt går alltid så snabbt. Man hinner inte se. Tre minuter senare bärs han bort under en arm.  Och ut.  Dörrar stängs.
Ni gör ett fantastiskt jobb sa jag till en av de vuxna på jobbet.  Bara så ni vet det. Glaskrossaren var dock på underbart humör idag. Och en av de äldsta är i jämförelse from som ett lamm.

Jag och Toppluvan försöker prata normalt. Medan våra telefoner går varma. Ungefär hela tiden. Det är inte så lätt att vara normal på jobbet.  Att vara tyst. Att inte säga något till andra.
Åkte till gymmet efter jobbet.  En timmas träning.
I morgon tar jag med mej träningsväskan till jobbet.  Dock som en täckmantel. Så att ingen ska förstå. I alla fall inte då, att jag ska hem till honom i morgon kväll.
Det här kan sluta hur som helst. Men en sak är säker. Det blir spännande.

Annonser