Känns som om det är bara det är det här jag skriver om, men det är så mycket som snurrar just nu. Det är något som bara händer.  Inom mej känner jag någon slags storm, trots den ändå är lugn. Hade det inte varit för att vi syns på jobbet, hade det kanske inte varit en sådan stor grej.

Jag upprepar något mantra för mej själv.  Var tyst. Var tyst.  Titta inte på honom. Var typ..sur.
Jag stängde av mobilen, men satte på den en sväng innan mitt på dagen. Måste komma ihåg att ta med laddare. Inget svar. Ok, fine. Var lugn. Bry dej inte om det tänker jag. Ryck på axlarna och var som vanligt. Ändå.
Jag ser honom stå i dörröppningen som han alltid gör i början. Ett tag.  I mitt huvud tänker jag ut någon slags väg jag ska gå. Hur jag ska gå. Skyndar mej att göra vissa saker.  Men naturligtvis när jag kan göra en viss grej står han mitt framför mej på andra sidan. Titta inte på honom. Titta inte på honom! Säger rösten i huvudet samtidigt som huvudet är nerböjt. Och automatiskt tittar upp för att han säger något. Han tittar på mej, jag kniper ihop med munnen, han ler och det går inte! Sluta säger jag och försöker att inte le. Han ler ännu mer, och jag går. För att ett par minuter senare stöta ihop med honom igen. Denna gång är jag mer bestämd,  trots att huvudet är på väg att åka upp när han ska försöka skoja till det.

Dagen går. Mobilen stängs av för jag vill köra Spotify på gymmet.  Och när det är den tiden på eftermiddagen, när hans gäng dyker upp hör jag någon vissla, tittar åt höger och där står han.
Jag har skrivit säger han HÖGT och rör på fingrarna som han skulle göra vid ett tangentbord.

Och visst, jag förstår att vissa vet att vi har kontakt av de som inte är mina kollegor, men när han minuten efter kommer fram till mej mitt bland alla (som inte är lika många som mitt på dagen, men ändå) säger jag har skrivit,  men jag hatar att skriva, gillar att prata istället. Förstår jag att ok, det här är nog ingen hemlighet längre? Eller?  Jaja, säger jag.
Ett par minuter går, och en liten individ frågar en sak och jag ska hjälpa, jag och Toppluvan gnabbas under en minut samtidigt och när jag går i väg hör jag…. PUSS. Hörde jag verkligen rätt? Sa han puss? Bland de som var där? Ok, de flesta små individer,  men några stora satt ner. Alltså,  så mycket vax har jag inte i mina öron.

Sätter på mobilen på väg ner till bussen, det plingar till. Och ja,  vad skrev han?  Du är sååå söt! Och en tulpan. Det plingar till igen,  jag vill ses igen,  och jag vill kyssa dej.

Jag vet att du inte gillar att skriva jätte jättemycket, och jag förstår om det blir fåordigt ibland. Men det känns fruktansvärt konstigt att inte få något svar tillbaka.
Ja, jag vill kyssa dej med, men svara på frågorna först. För vi ska väl lära känna varandra lite? Och jag är inte den som bara ger…  skriver jag.
Du ska få något. Och jag förstår angående skrivandet får jag tillbaka.

Han har sin son denna veckan, funderar lite på om jag ska skriva lite om mej själv, hur jag är. Och så. Känner att det kanske är bäst om han ringer till mej,  om han vill. Känner inte riktigt för att störa när jag vet hur viktig sonen är i hans liv.  Har fått tränat i dag. Kommer att kännas i morgon. Tog bland annat axlar och armar idag,  något jag inte kört på ett par veckor.

Annonser