image

Under natten kommer tankarna.  Ligger och vrider mej halva natten. Vaknar och sätter på kaffe när klockan ringer.  Två dagar kvar innan helg. Det är lugnt på jobbet den här veckan.  Sportlov och extremt lugnt. Mindre och mindre att göra ju längre veckan går.  Jag mår bra.  Men har ändå en konstig känsla i kroppen.  Men dagen löper på. Ser inte hans bil utanför. Till strax innan mitt på dagen.  Bakom en stor buske står den.  När det är fullt ös,  men ändå extremt lugnt står jag och pratar med en liten individ. Also known as Dramaqueen, alltid något vajsing där. När jag pratar med den lilla dramakvinnan kommer han fram. Han pratar om det som är aktuellt för mitt på dagen.  Att det var bra. Hinner inte svara då mitt huvud växlar mellan Toppluvan och den lilla dramakvinnan. Nu pratar jaaaag Toppluvan. Du förstöööör ju.  Jag pratar! Han ser besvärad ut Och ursäktar sig för dramakvinnan Förlåt. Jag säger till honom ojdå, du pratar idag. Säger tack för det där aktuella och han går. Självklart är jag förvånad. Självklart blev jag ställd. Känner hur ledsamheten kommer. Säger till en kollega att jag tar ett aerovarv, och går ner och tar ett bloss. Känner hur kroppen blir tyngre. Känner hur jag blir låg. Inte för att han pratade med mej. Utan för att jag inte var beredd på det. Inte beredd alls. Det kom plötsligt.

Jag åker till gymmet. Dricker en kaffe med Ynglingen. Och jag berättar det som inte fått plats alla sms till honom.  Han säger men det är nog bättre att ni har tjafsat nu, istället för senare. Det är ju lite såhär man lär känna den andre. Hur man är och så. Även om Ynglingen tycker att Toppluvan har ett konstigt beteende. Jag gör ett bra träningspass. Känner att även om jag inte får träningsvärk,  så gjorde jag det bra. Har du fått ur dej alla aggressioner frågar Ynglingen.  Det är inga aggressioner utan mer en känsla av något annat säger jag. Men jag vet inte vad.

Annonser