Det är ganska hemskt att erkänna. Men efter två dagar, med mellanrum och med en del tjafs, och fyra dagars tystnad mellan mej och Toppluvan så känns det. Det känns. Och jag vill verkligen inte vara osams.  Jag hatar det. Jag hatar verkligen att gå runt och inte prata om grejer när man har tjafsat. När man har pratat, skrattat, flirtat, en massa leenden mot varann. Båda skyller på varann. Och nej, det är inte jag.
När man liksom inte pratar om varför man känner så här. Om varför det blir så här. Om att det behövs kommunikation.  Jag må vara arg, eller åtminstone irriterad  över hans beteende.  Omoget och konstigt. Irriterande och i vissa fall löjliga. Men. Fan också.
Ska det verkligen sluta så här? Men som Ynglingen sa du är vuxnare än den äldre i alla fall. Men. Fan också.

Annonser