Just i detta nu skulle jag vara på afterwork med jobbet och andra kollegor i en byggnad längre bort i stadsdelen.  Men för några ändrades planerna,  och jag kände inte för att sitta med människor jag kanske bara har träffat två gånger på ett par timmar. Åkte i väg och handlade lite på Lagerhaus och H&M. Så i kväll blir en hemmakväll.  Just nu inga andra planer förutom träning of course. Och tidig söndag eftermiddag en träff med bror med familj som är på besök från Bollnäs ett par dagar.  Streamar senaste avsnittet av Scandal nu, och senare How to get away with murder.  Borde ta tag i att tvätta fönster någon dag också. När solen skiner på, och det gör det eftermiddagen på alla fönster, syns det rejält. (Pausade nu och tog fönsterna i vardagsrummet)

Det går inte att undvika att se eller inte se hans bil på parkeringen, i och med att jag går ut den vägen om jag ska ut en sväng. Även när man går förbi ett av våra stora fönster tittar man automatiskt ner. En trekvart innan han brukar dyka upp mitt på dagen, är hans bil inte där. Men ändå ser jag honom komma in som vanligt. Jag är en bit i från när han dyker upp där jag är, men styr mina steg mot honom. En disk emellan oss och han tackar så mycket . Och tittar sedan ner.  Varsågod säger jag, men tittar inte ner utan fortsätter hålla blicken på hans ansikte. Till slut tittar han upp  och på mej. Blicken hålls kvar, men jag kan inte le. Jag vill. Men jag tittar bara på honom. Jag vet inte vad han tänker. Men hans ansikte ler inte heller. Hans ansikte är inte argt, utan mer ledsamt kanske. När han går kommer en kollega fram till mej. Jag ler lite. Men när hon går tittar jag upp i taket. Suckar skakar i kroppen, försöker samla mej för att inte brista ut i dumma tankar. Jag inser nu att för mej, för min del måste det ske en förändring.  Snacka igenom det här. Prata med varandra. Hur ska vi kunna klara av att jobba såhär. Går inte att undvika. Jag tror att blockeringen var en galen impuls från hans sida, men bara det och att vi inte pratar gör mej smått ledsen. Visst, det har bara gått lite mer än en vecka…
Mina tankar har gått från ett skakande på huvudet och smått arga tankar, till lite ledsamhet när jag ser honom.  Det skulle kännas bättre (för mej)  om vi kunde få en lugn stund. Men hur?

På eftermiddagen sätter jag igång (I want to see  more) Happy People. Med Marky Mark och Prince Ital Joe på Spotify,  känner att jag behöver den låten säger jag till en kollega. En stund senare  promenerar jag in i det stora rum han befinner sig i, börjar fixa med saker. Försöker möta hans blick.  Utan framgång. Efter några minuter går han ut genom rummet,  men stannar precis utanför. Där stannar han tills jag kommer och ska låsa. Utan att säga hejdå. Utan att vända ansiktet åt mitt håll. Så jag går bara efter honom.  Stänger. Och låser.

Annonser