Med solen i ansiktet hela vägen åker jag till andra sidan bron för att köpa målarfärg. Kanske får man passa på att sitta med näsan i vädret, få D vitamin den tiden som man får. Jag blundar, och tänker att numera är jag inte på Hissingen så ofta. Inte på jobb. Inte privat.  Det fanns en tid då jag spenderade min fritid på den där ön mycket.  Både dagar, kvällar. Nätter. Utan att ens bo där. Allt är ett minne blott. Jag väcks ur tankarna och det första jag ser när jag tittar ut genom ett av bussens fönster är Läkarens hus. Jag kliver av och tänker att han måste ju faktiskt ha gjort klart sin ST tjänst. Att han är färdig. När vi träffades första gången, den där natten på Lounge, i baren på övervåningen, hade han precis börjat sin AT tjänst. Bodde i en liten stad, var på besök hos sin bror här i Göteborg.  Sista natten och morgonen vi sågs hade han köpt sin lägenhet och haft sin ST tjänst ett tag. Längesedan nu. Men inga destruktiva tankar, inga manipulationer.  Inget alls.

image

Ställer mej I duschen. Låter vattnet rinna längs kroppen. Blöter håret, vrider på varmvattnet lite till. Låter tankarna flöda fritt medan jag tar på mej skrubbvantarna och öppnar duschcremen.  Tänker att i morgon är den första vårmånaden. Det blir ljusare och ljusare. Det har i alla fall varit sol i flera dagar.  Och jag längtar tills det är sådär tillräckligt varmt för att kunna sitta på balkongen med en bok. Och ett glas vitt kallt vin. Lär nog få vänta ett tag till. Hänger upp mina nya gardiner i köket. Jag ler.  Det blir fint. Nya växter bara.

Allt är bra. Allt är bra på jobbet.  Men jag har även känslorna på utsidan. Jag märker det inte själv först. För det är först när en kollega på eftermiddagen, precis innan hemgång frågar vad är det som sker? Och en annan säger pms plus Toppluvan.  Som jag inser att den där pms-light dagen kom nu. Jaha. Märkte det inte ens. Tur att den inte varar länge.  Att man får vara glad att pms.en försvinner efter ett tag.
Han frågade inte hur jag mår. Hur det är. Han sa tack. Och jag Varsågod.  Sen gick han. Men man får väl vara glad för det.
En kollega som fyllde sitt glas med vatten säger vänta ett tag. Det här är ganska så färskt.  Han kanske inte vet vad han ska göra.
Det känns konstigt för mej. Säger jag. För har man pratat,  skrattat, lett mot varandra i flera månader. Sen skrivit till varann. Och på en minut så puts väck med allt. Utan kommunikation alls. Men jag vet, allt tar sin tid. and still, hade jag velat lära känna honom.

Jag satt och funderade för ett par dagar sedan, om vi hade träffats på dejtingsajten.  Hur och vad vi hade skrivit om där.  Och det är väl det som är kruxet. Jag hade nog inte mailat med honom. För nyfikenheten och en känsla om att veta mer, växte fram.
Jag är fortfarande pausad på dejtingsajten.  Känns bra. Vill inte in dit.  Jag är klar med den sajten. Känns bra. Jag klarar mej.

Annonser