Tisdags eftermiddag innan gymmet står jag på jobbet. Fixar det sista,  jag hör en röst som säger såja. En till. Och en till. Jag reagerar inte först, men sedan tittar jag upp. Toppluvans leende mot mej, blir förvånad, överrumplad  och det enda jag gör är någon slags ickearg grimas. Blockering, tjafs,  inte ett ord om det. Men ett leende. Bättre kan du tänker jag. Tänker lite för båda Gör om. Gör rätt. Funderade även på att citera Elisabeth Shue i filmen Cocktail. 
Träningen går bra.

Mitt på onsdagen kommer han fram.  Säger Tack Jag säger varsågod vänligt och han går. Tänker säger han bara något om ”mitt på dagen” nästa gång är jag tyst. Jisses, något mer kan han väl säga!
Efter några minuter kommer han tillbaka och frågar om mitt på dagen, om vem som har gjort det där och så vidare. Jag kniper ihop munnen rycker på axlar och armar, mimar jag vet inte. (Men det vet jag) Eh,  nähää säger han och går. Sen kommer han in en tredje gång. 

På eftermiddagen innan gymmet kommer han. Står mitt framför mej. Rättar till ett par saker. Fixar i princip mitt arbete. Jag tittar på honom. Är tyst. Han är tyst. Vi tittar på varann. Sedan går han i väg. När jag endast ser ryggen på honom kan jag inte låta bli att skratta ett litet skratt.
Hade han sagt Tack. Hade jag definitivt sagt  Bättre kan du. Högt.
Så att det hörs. Istället för inne i huvudet. Men ok. Han försöker.
Och träningen går bra.

Annonser