Återhämtning. Kanske är det jag behöver. Snurriga omtumlande veckor. Men jag har kört på. Full fart på jobbet. Och jag känner hur benen viker sig. Nästan. Men jag känner det onda i bakbenen. Låren. Jag känner trycket. Jag åkte till gymmet efter jobbet igår. Var på löpbandet i tio minuter. I lokalen bredvid borrades det, högre än musiken inne på gymmet.  Där fick jag nog. Pallar inte. Mycket höga ljud på jobbet. Gymmet är min frizon. Ett ställe där jag ska kunna träna. Utan att få tryck i huvudet. Åker hem. Duschar. Lägger mej i soffan. Orkar inte. Mina fötter brinner. Varma och svullna.
Likadant i dag. Åker hem direkt efter jobbet. Ingen träning. Inte i morgon heller. Lördag nästa gång. Även om jag vill vill vill träna. Så måste jag vänta. Vila. Kände direkt på morgonen att det skulle bli en tung kroppsdag. Hade rätt. Full fart, och jag känner att jag är nära att bli en bitch mot små individer som gnäller något så otroligt. Ganska många saker kommer att tas upp. Mot stora. Och mot små individer. Det är redan på gång.

På onsdagseftermiddagen pratar jag med hans kollega. Han som snurrade med fingret förra veckan.  Toppluvan är rätt så envis va? Mmm, ja det är han får jag som svar.  Kan tänka mej det. Ja, du har förstått det nu va? Säger han. Vi pratar vidare en stund om vissa saker,  Innan vi säger hejdå. Pratade inte med honom mitt på dagen idag, men på eftermiddagen säger han Toppluvan hälsar. Jasså, gör han var mitt förvånade svar. Han är sjuk. Jaha. Ok. Vi pratar lite mer om saker som skett, och jag kommer på mej själv med att shit, här öppnar jag upp mej själv.  Här berättar JAG lite vad som hänt. Ärligt, Vad gör jag? Om blockeringen. Om att han skulle skärpa sig lite. Och han blev arg.  Att jag jag var den som ville snacka igenom saken. Han är Fyrtiosex år sa jag. Kollegan svarar till min fördel och sen går vi åt skilda håll. Jag ser att han och en annan pratar, ler stort.  Jag hör vad den ena säger. Ler för mej själv.

Annonser