På eftermiddagen har vi Apt-möte.  Och vi är alla överens om att arbetsmiljön med buller och brist på respekt är ohållbar. Att stora inte håller koll på små. Att små inte gör som man säger. Utan säger emot. Att vi ska bara ge ge ge. Men får inget tillbaks. Det är gnäll. Brist på respekt, det är stök, stoj till den grad att tålamodet som är väldigt stort annars finns inte kvar. Det gäller naturligtvis inte alla. Men de utmärker sig mycket.  Det finns regler som inte följs, och de stora har väl på något sätt gett upp. Och vi som inte ska göra deras jobb. Gör det. Hade jag gjort såhär när jag var barn, hade jag fått indragen veckopeng,  indragen fotbollsträning.
Föräldrar, vart finns ni? Ni skyller allt på andra. Men det är NI som bär ansvaret för era barn.  Hur de uppfostras,  hur man behandlar andra med respekt. Barn anser sig veta deras rättigheter,  men har ingen aning om deras skyldigheter.  De stora har även dem skyldigheter i deras arbete. För att få det de har rätt till. (Dra in det i två år, så kanske de börjar uppskatta det de har)  Endast några få utmärker sig bra på den punkten.
En av dem är sjuk just nu. Och det märks mycket väl.

Psykosocial arbetsmiljö finns det något som heter.  Spänningarna bakom ögonen, kroppen som ibland gör ont så att en inte ens orkar träna. Halvdöv på grund av hög ljudnivå.
Föräldrar, uppfostra era barn. Var inte rädda för dem. De går inte sönder för att man säger nej, för att man skäller, för att de får torsk istället för pizza hemma. De kommer inte att dö för att DU lär dem vett och etikett.

Samtidigt som vi ska lära våra barn angående jämställdhet,  att alla är lika värda oavsett kön, sexualitet,  religion och hudfärg. Så måste vi uppfostra barn på ett annat bra sätt. Och det första steget är i hemmets egna vrå.

Annonser