Morgonen börjar med att jag nästan börjar grina. Jag inser att jag får jobba med en helt nästan ny vikarie. Och jag klarar inte av det idag.  Helt slut. Helt färdig. Måste ha en rutinerad. Så en av mina kollegor tar hennes plats under dagen. Jag går med tårar i ögonen nästan hela dagen.  Jobbar på. Ser hans bil på parkeringen. Inser att vi kommer att stöta ihop ett par gånger. Det blir inte så mitt på dagen. Men får ögonkontakt med honom från långt håll. Jobbar på hela tiden. Undviker att titta mej omkring. Ner med ögonen i golvet.
På eftermiddagen kommer hans kollega fram och frågar vart jag har min vän?
Vän? Frågar jag. Och inser en sekund senare att han menar Toppluvan. Han ler och pekar ut genom fönstret titta där ler han. Jag ler lite samtidigt som jag tänker jag skulle mer än gärna vilja vara vän med honom igen men, är vi vänner? Håller vänner varann blockade? Är vänner tysta? Brukar inte vänner  svara på ett ”krya på dej”-sms?
Toppluvan kommer in, jag jobbar på. Hans kollega ler stort mot mej,  och jag önskar att jag kunde le lika stort. Men jag ler i alla fall lite. Så att det syns.  För jag vill ändå visa på något sätt att jag typ vill något. Förstår vad han menar. Medan jag ändå inte fattar ett skit.  För hur kommer det sig, att hans ena kollega är så vänligt inställd till att jag och Toppluvan ska vara (är, som han säger) vänner,  medan Toppluvan själv inte kan prata med mej på ett normalt sätt? Vad vet han, som inte jag vet? Vad vet han, som jag vet? Jag tänker på det jag hörde förra veckan, mellan två stycken. Och jaa…

Toppluvan sneddar mej vid ett tillfälle,  säger hej. Och jag säger hej tillbaka, men ögonen når inte till ögonkontakt. Och det börjar bli lite konstigt. Igen. En vecka borta, och läget är tillbaka där det var för en månad sedan. Jag försöker förstå vad som försiggår i hans huvud. Men jag förstår inte. Vi har delat kroppsvätskor. Jag har fått höra jag är svag för dej Men på en sekund försvann allt. Och jag orkar verkligen inte ha det såhär. Jag vill ha det bra. Jag vill ha en massa positivitet. Jag vill ha leenden, skratt, prat. Han måste våga närma sig mej mer. Vi kan bara inte vara såhär. It have to change. Till det bättre.

Annonser