Fyra dagars arbetsvecka. Passar mej bra. Ljusare och ljusare blir dagarna. Åtminstone lite lite varmare. Måndag. Två kollegor sjuka. Plus en på halvtid denna veckan ut.
Mycket att göra. Vi omorganiserar och sen slussas jag ut där jag inte ska vara just idagmitt på dagen. Ett steg fram. Två steg bak. Hela tiden.
Jag kan inte fånga hans blick. Jag tittar åt ett annat håll.
Han är, går runt omkring mej då och då. Men säger inte något alls. Jag vill att han ska börja prata med mej. Ingen respons. Alls. Jag hör senare hans röst bakom mej, när han går förbi. Tack. Varsågod säger jag.
En stund efter säger jag till min kollega Kanske skulle Toppluvan kunna byta med en kollega, så kan han vara i ”andra byggnaden” ett tag framöver, för jag….alltså….. vänta ett tag, vänta lite säger hon till mej.
Men VAD ska jag göra? Hur? utbrister jag.
Och det var väl inte min mening att jag ens skulle säga det här. Det jag tänkte. För det här börjar bli jobbigt mentalt. För hur kan jag ändå gilla en man, samtidigt som jag inte orkar med allt det här? Det kan ju också vara så att en av hans kollegor råkade gå förbi precis. Vet inte om hon hörde.

På eftermiddagen kommer en av hans kollegor fram och säger jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för er. Att det kommer att bli bra mellan er. Jag tror inte att han ser hur tårarna börjar göra ögonen blanka. Det enda jag får fram är det hoppas jag med. Verkligen. Resten av eftermiddagen har jag blicken nere i golvet. Ögonen blanka. Men vi får ögonkontakt vid ett senare tillfälle. Han säger hejdå när han går. Jag trodde kommunikationsproblemet skulle bli a piece of cake. Vad fel jag hade.

Jag åker till gymmet. Gör väldigt bra i från mej. Benen spurtar som aldrig förr på crosstrainern. Ökar leveln tre gånger i slutet. Kör på. Efter en massa maskiner, Kettlebells.

Annonser