img_20160323_164745.jpgJag åker hem direkt efter jobbet. Duschar snabbt. Ut på balkongen med en kopp rykande hett kaffe. Solens strålar värmer. Solens strålar får mej att få lite lugn och ro i kroppen. Taggar ner efter ytterligare stressig dag. Två tre olika vikarier varje dag denna veckan. Det blir nästan dubbelt arbete, för man kan inte släppa dem helt fria när de inte kan alla rutiner. Redan igår eftermiddag kändes det som en hel arbetsvecka. En dag kvar. Sedan fyra dagars ledighet.

Tack för att du sa det där igår eftermiddag sa jag till hans kollega under dagen igår tisdag. Tänkte att det är ju alltid bra med någon som är positiv på jobbet. Någon som är sådär positiv inför framtiden. Och jag blir glad över det. Det blir snart bra ler han. Ja, jag försöker i alla fall sa jag innan han gick.

Hej sa han på tisdagseftermiddagen.  Hej sa jag tillbaka. Väntade på något mer. Väntade på att han kanske skulle säga något. Jag tittade på honom där han stod. Du får snart byta den här, den är typ snart full nu. Sa han. Jag tittade på honom och visste inte riktigt om jag skulle säga Eh,  jaha. Eller inget alls. Det blev det senare. Det var allt han fick fram. Och jag tänker på allt jag verkligen vill säga. Som jag inte får fram.

Han frågar lite om det aktuella mitt på onsdagsdagen. Jag svarar. Sen går vi åt varsitt håll. På eftermiddagen är det lika stressigt som tidigare. Jag springer runt runt. Runt. Och jag kan inte riktigt säga det jag vill säga. Det finns ingen tid. Jakten på att finna ögonblicket. Ögonblicket och övervinna blygheten och rädslan. Han går runt i rummet. Rättar till saker. Till det perfekta. Rättar till. Som han alltid brukar göra. Jag har lärt mej ganska mycket om honom. På dessa månader. Ändå. Han kommer fram till mej. Säger Tack så mycket. Jag tänker alltså, jag saknar verkligen att prata med dej. På riktigt. Riktiga samtal. Skratta. Le. Men istället får jag fram Varsågod.

Annonser