Jag tar på mej läsglasögon för att minska spänningar.  Reaktionerna är många. Likadant som med mitt hår förra veckan.  När jag råkade glömma hårspänne och lät den numera lite längre luggen hänga fritt från båda sidor av ansiktet. Rufsigt hår i en stor klämma i nacken. Positivt.  Detaljer gör mycket.  (oborstat och utsläppt hår två kvällar i rad)
Ingen rast. Ingen ro. Det är fart och fläkt hela tiden. Och jag tackar den tidiga påsken för fyra lediga dagar. Kroppen är trött. Den värker. Jag åker hem utan att åka vidare till gymmet.

Han tar av sig sin toppluva. Och på eftermiddagen kommer han in som vanligt. Rättar till saker. Jag frågar om nästa vecka. Hans grupp de enda som vi inte fått in lappar om.
Avdelning x har något att berätta inför nästa vecka. Jag är så trött att jag knappt orkar le, när jag ser ett litet leende hos honom.
Ibland undrar jag om hans kollega säger åt honom att prata mer. Eller om det börjar lätta lite. Igen. Ett steg fram. Ibland två steg bak. Men ändå bra.
Jag vet att jag måste visa mer. Även om det är svårt. Men rädslan om att bli totalt avvisad finns. På grund av hur det gick till innan. Han tittar på mej innan han går, säger lugnt och stilla. Med väl markerade ord. Rakt in i ögonen Nu får du ha det så bra i påsk. Ha en fin helg. Så ses vi nästa vecka. Ett leende är på väg från hans mun. Förvånad försöker jag få mitt trötta ansikte att le. Naturligtvis är jag glad för att han pratar. Ansiktet är trött. Men är det fejk, eller är det på riktigt? Hoppas på det sista. Dumt att tänka så, I know. Det bästa hade varit om vi fick prata mer. Eller om han hörde av sig på annat sätt.
Det är lugnt på jobbet nästa vecka.
Påsklov och väldigt lugnt. Så hoppas på det bästa med mer prat.

Innan han går säger jag Glöm inte påskägget.
Nej. Eller ja. Menar du till dej? frågar han.
Jaa säger jag och tittar på honom innan han går.

Annonser