image

Jag känner mer och mer att en man får, rätt och slätt ta tag i mej. Dra med mej ut. Testa nya ölsorter. Kanske gå på den där spökvandringen som finns i stan.
Jag känner att jag behöver någon som drar i mej. Som säger kom. Kom. Kom.
Spela låtar och fuldansa till de mest crazy låtar vi hittar, samtidigt som en enkel middag lagas. Dricka vin i det glas jag häller upp i. Diskutera långt in på kvällen. Kanske inte alltid vara överens.  Men ändå agree to disagree. Som kan ligga i soffan en hel dag eller kväll, vardag som helg och Netflix and chill. Men ändå vara spontan och dra ut på något. Vad som helst. 
Lata sig i solen med en kaffe latte nere vid ån vid Kungsportsavenyn.
Ge mej ett leende. Ge mej en chans.  Låt mej visa allt det där som jag vill visa. Låt mej få se allt. Brister. Fel. Galenskap. Humor. Skratt. Lusten. Styrkan. Svaghet. Livslusten.

Jag börjar så smått återgå till den vanliga Tears and Pearls. De senaste veckornas tuffa tempo drog ner mej. Värk i kroppen. Stress på jobb och i mitt inre.  Både i själva sinnet och i kroppen. Kanske ser jag lugn ut på utsidan. Men i mej fanns en himlastormande känsla.
Ingen ro från något alls. 
Förkylning på det. Även om jag fortfarande är lite krasslig och hostar, så har jag kunnat känna mej bättre idag. En stor tillbringare med en kokad och silad blandning av ingefära, honung, lök och citron står på köksbänken färdig att drickas när den är kyld nog. Ett glas i kväll. Resten lite grann varje morgon. Naglarna är bättre och finare. Håret är bra, men behövs klippas om en två tre veckor. Kroppen är i ok trim, trots vila från träning. Och även dålig prestation veckorna innan. Viljan fanns och finns. Men ändå tröt motivationen, för även om jag var är där, och kanske körde på, hårt och bra. Så kände jag inte att kroppen tog emot all styrka och cardio.
Mycket har påverkat min kropp de senaste veckorna. 
Även om jag egentligen inte vill erkänna det.
Fast jag ändå erkänner det. Nu och hela tiden.  Överallt. 

Annonser