Jag skrev igår kväll ett handskrivet brev. Ett handskrivet,  som jag säkert inte gjort på tjugofem år. Blått bläck. På blått papper. Kuvertet var ett ihoptejpat grönt papper. Som en skolflicka utan internet skriver jag ner tankar och känslor. Jag kommer knappt ihåg vad jag skrev. Men kanske ungefär såhär. 

Eftersom jag inte har en chans att prata på jobbet. Är fb-blockad,  skickade ett krya på dej – sms,  och även skickade ”hissa vit flagg”, utan respons. Jag ringde nu i dagarna,  men jag gissar att jag är spärrad även på mobilen. Så jag skriver ner lite såhär. 

Jag är otroligt ledsen att det blev som det blev i februari. Men jag kunde bara inte vara tyst. Du vet, en tjej med skinn på näsan. Det är jag.
Har mått rätt så dåligt över att våran kontakt bara bröts på en sekund. Att jag inte kunde ha en konversation med någon jag vill lära känna mer, någon jag faktiskt började tycka om, att jag inte kunde säga hur jag kände mej inombords utan att det skulle bli bråk.  Har på något sätt ändå tänkt och trott att vi två skulle kunna prata ut rätt så snabbt. Att det skulle lösa sig. Allt det här. Eftersom vi ändå träffades på jobbet.
Jag hade trots allt det här ändå roligt när vi pratade. Och hade sett fram emot att vi skulle ses igen. För jag vill verkligen lära känna dej. Annars hade jag inte lagt till dej på fb från första början.  Grejen är den att du kommer in på min arbetsplats varje dag. När jag jobbar. Och jag klarar inte det när jag är blockerad överallt och ändå ska ”vara trevlig och normal” Jag klarar inte det. Och inte får någon respons. Jag har verkligen väntat in en dag, då jag tänkte att du skulle kanske skulle höra av dej. Kanske ”Hej,  jag vill vara vän med dej igen”. Att kunna prata igen.  Jag kanske har sett lugn ut (ibland) men det har varit rätt så jobbigt. Har saknat att prata med dej. Först var jag arg och irriterad,  nu mest bara ledsen att det är såhär. Orkar inte ha det så här längre.

I know, ett brev från stenåldern, men ville skriva några rader.
PS.  Din kollega M sa att du var sjuk (då) skäll inte på honom. Han är snäll. Han Vill bara väl. Pinky promise.  DS. 

Jag skriver Toppluvans namn med svart tusch. Stoppar ner brevet i väskan. Dricker ett glas rött vin. Ett par timmar senare ligger jag i sängen och tänker. Sen blir ögonlocken tunga. Börjar somna. Grannarna börjar höras. Det är kört. Är ett ras på jobbet. Men det enda jag tänker på är brevet. Mitt på dagen ser jag hans kollega S. Gör mej en tjänst. Javisst. Vidarebefordra detta. Det är nödvändigt . Måste ha sett ut som en tok där jag står. Med plåster på näsan och jag svarade nog inte ens på S och A.s fråga om näsan var bättre idag. Utan sträckte bara fram det ihoptejpade gröna pappret. Nödvändigt.

Han styr stegen mitt på dagen mot där jag egentligen ska vara. Jag totalvänder på klacken och hämtar en banan. Jag skakar. Hur ska jag facea detta bara en halvtimma efter att jag ”skickat” i väg brevet? På eftermiddagen såg en kollega som inte vet någonting om det, att han tittade efter mej. Ett par minuter senare kommer han fram.
Hej säger han. Jag svarar med ett hej jag med.
Le säger han, och ler. Le säger han igen och visar med fingrarna som ett leende över läpparna. Jag som skakar i kroppen får fram ett pyttelitet leende, och han måste ju tro att jag är knäpp. Är nervös. Han frågar om näsan. Jag förklarar tyst. Får knappt fram orden. De stakar sig. Men vi hörs säger han. Va? Vi hörs av säger han igen. Och jag nickar med huvudet, och stammar fram ett ja. Ja. Aaa.

Annonser