Känns som om jag spelar med i en B-film. En B-film som är dålig. En film där utgången alltid är dålig. Blir dålig. En story jag inte vill fortsätta skriva om. För hur gärna jag än vill att det ska bli en toppstory, en bra story. Står den och laddar på samma ställe all the time. Den pausar. Trycks på Play.  Trycks på rewind. Forward. Och så vidare.  För även om det låter så patetiskt. Dåligt manus. Alltihop. Så kan jag inte låta bli att orden bli till texter i alla fall. Kanske mest för att jag måste få ur mej det.
Även om it sounds like crazy. 
Och varje gång jag tänker, skriver, känner, säger något i en negativ form. Blir det tyst. 
Är jag glad. Är det skratt. Leenden.

Jag log i tre dagar. Jag funderade lite under helgen varför jag skulle le. Varför bad han mej att le? Jag vet inte. Jag ler mer än gärna. Men ge mej en anledning.  Jag kan inte le om jag inte vet varför, i denna snurriga härva som jag förklarade att jag inte klarade av längre. En vecka sedan.
Inne på mitt jobb där jag alltid har spring i ben och kan inte koppla av för det är snurrigt, stressigt och jag kan inte vara mej själv. Där jag inte kan prata ordentligt.  Jag försöker alltid sträva efter bra relationer. Jag försöker. Jag vill. Jag vill mycket.  Jag vill ha så mycket leenden omkring mej. Jag vill ha positivitet. Men jag kan inte göra det själv. Helt alena. Varför ska jag le? Le sa han till mej. Le. Le. Dra på smilbanden.  Om jag ler. Vad får jag tillbaka? Ge mej något att gå på. Så ska jag le. Le så mycket att ingen har sett ett större leende. Jag gör inget mer. Han får fixa det här. En bra relation. Annars får han flytta på sig.

Annonser