Hans leende försvann.  Det fanns där i ett par dagar förra veckan.  Tisdag och framåt. Från den dag jag skrev det där. Även på måndagen denna vecka.  Sedan hände det något.
Det var som bortblåst. Utan att vi har pratat med varandra om något alls, kunde jag se hur hans blick, hans sätt att se på mej blev annorlunda. Som om han läser mina tankar om allt. Allt jag tänker när jag är frustrerad och tänker. Tycker. Han går från ett självsäkert sätt, till att se på mej med försiktig och låg blick. Hans kroppsspråk. Försiktigt sätt att prata. Kanske nervöst.
Jag har lärt mej en del om en person på kort tid. Även om vi inte känner varann väl. Bara att se på hans sätt att vara. Prata. Så märker jag. Jag märker. Jag förstår.
Jag säger likadant till honom som han sa till mej förra veckan. 
För att se. För att kolla. Vad han gör.  Le Toppluvan. Le. Han försöker. 
Men lyckas inte riktigt.  Ett tillgjort smile. För jag vet hur hans leende ser ut. På riktigt. 
Jag vet när han är glad. På riktigt. 

Annonser