VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG.

image

Jag har i stort sett under många många år, hatat min kropp. Som många andra. Som många andra tjejer och kvinnor har jag testat alla slags dieter. Jag har satt fingrar i halsen. Jag har hetsätit och spytt då jag har ansett mej själv ha ätit för mycket.  Jag har istället för att äta en normal ordentlig middag, varit snurrig i huvudet då jag ätit russin och solroskärnor.  Druckit litervis med vatten.  Detta har varit i perioder.  Inte varje dag, vecka, månad. Och trots att jag gick ner XX kilo för många år sedan väldigt duktigt all by my self,  även det på diet visserligen. Men en ok sådan, så var jag aldrig nöjd med mej själv.  Allt satt fortfarande kvar i huvudet. Mentalt. För jag var ju inte den där tjejen med fasta bröst. Med svarvda lår och utan häng under armarna. Magen drog inte åt sig som jag ville, även om jag nu inte känner igen mej själv på gamla foton. En helt annan person. Jag pendlade mellan att vara nöjd. Och inte. Hela tiden. Den totala vändningen kom, eller i alla fall började när jag under en kontroll på grund av något helt annat på vårdcentralen fick en läkare att kasta sig över telefon och ropa DU kommer hit med en gång! Du ska ta sprutor i två veckor på grund av B12 brist. Livsfarligt! Jag hade alltså satt mej och min kropp i en situation där jag behövde läkarhjälp för att inte gå under.  Utan att jag märkt det. Jag har alltid varit den som har promenerat och simmat mycket.  Träna på gym gjorde jag då och då, i perioder.  Jag började på riktigt att börja tycka mer och mer om min kropp efter diskbråcksoperationen för exakt fem år sedan.  Vändningen kom. Helt plötsligt så började jag skita i normer, vad samhället säger. Jag såg en förändring på och inuti mej själv. Jag accepterade hur jag såg ut. Trots att jag inte hade de där fasta brösten. Att min mage ser ut som en ojäst slapp deg. Dallret under armarna. This is how I look. Liksom. Jag slängde ut vågen. Vill jag se hela mej, kan jag ställa mej på en stol. (Eller på jobbet) För helkroppsspegeln slängdes när jag flyttade november fjorton.  Jag kan fortfarande noja ibland.  Såklart, men this is Who I am. Jag älskar att träna. Jag älskar att se min kropp kunna utmanas, utvecklas. Bli starkare. Känna hur jag verkligen tar i. Kör hårt. Träningen (på gym) blev en del av mitt liv efter operationen april elva. Jag var ju ändå tvungen att träna upp min rygg.

Jag gillar även utvecklingar, förändringar, förnyelser på ställen. På hemmagymmet kommer det bli en hel del av det. Och det har redan börjat. Det ska slås ut väggar med mera. Det kommer att bli mer yta. I nuläget har vi rätt så stort. Ett och ett halvt plan för enbart gym. Men mer blir det.  Nya saker, maskiner ska in bland annat. De ändrar om lite varstans, flyttar maskiner, crosstrainer  med mera. jag fick mej ett litet spel på Instagram förra lördagen. Nämligen fler speglar. Och jag hatar’t. Hur FAN ska man kunna träna, fokusera på det utan att se sig själv överallt?  Skrev vad jag tyckte och tänkte. Att de måste verkligen tänka på alla. Inte enbart dem som vill ha fler speglar. (Det finns mängder redan)  Fritt gissat så är det de yngre killarna som flashar  med sina linnen, visar upp sina sexpack på magen, spänner armarna, tar selfies med mera.
Självklart vill jag ha förändringar, förnyelser, förbättringar. Och jag tror med all säkerhet att jag kommer att testa på de nya sakerna som ska in. Jag pratade med S i måndags angående det här. Det var han som svarade mej på Instagram. Mellanchef och det är väl han som har drivit på och försökt att få allt det här under ett år nu. Han sa till mej att jag skulle tänka lite på hur jag vill ha det. (Berättade ganska mycket där och då) För mej handlar det om att kunna ha kontroll över mej själv. Att t.e.x kunna blicka ut över gymmet från crosstrainern, som det är nu istället för att glo in i en vägg, Att inte sätta vissa maskiner mot en glasvägg mot entrén. Alltså, vem vill sitta och göra magövingar och ha ansiktet mot entrén?
Det lustiga är att det här ska ju vara ett folkligt gym. Målgruppen är alla. Men har de ens frågat vad folket önskar? Inga enkäter, inget sånt alls. Det sista jag sa till S i måndags var Gör nu inte detta till ett snobbigt gym. Där det endast gäller att visa upp sig, där det viktigaste är att spänna armarna. Kommer ni ihåg Mannen med kaffet? Jag fick ju aldrig svar på varför han började på nytt gym. Pratade med E idag och hon sa att han bytte just för att det började bli lite för mycket flashande och spänna med armar på de yngre…. Och då är han en kille som ändå tränar hårt.

Annonser