Du är inte så bra på det där med sociala medier va sa jag till honom igår eftermiddag. Hahaha, nää skrattade han. Jag sa inget. Bara tittade på honom. Eh, nää sa han igen. Eh, näää ytterligare en gång. Fast med uppspärrade ögon. Tänkte väl det, tänkte jag men sa inget. Idag har jag inte haft tid att le. (Jag ser i ögonvrån att han lyfter upp huvudet) Eller jo. Det har jag. Mot de flesta andra.

Och så tänker jag: Men hur vore det om du tänkte till lite lite lite mer själv? (CAPSLOCK)
Koppla på den funktionen? (Liten capslock)
Bjud till lite mer själv då. Så kanske det skulle bli.

Pucko. (Utan choklad) ja. Du.

Skrev jag förut. La inlägget i utkast och traskade in på gymmet näst närmast i eftermiddags, för första gången sedan september. Brände av ett sjujävlars powerwalk. Hög incline och farten hög likaså. Tills hörlurarna tyckte det har kul att glappa och sedan sluta fungera, när klockan stod på femtiotre och tjugo.

Alltså. Ibland kan jag bli så förbenat irriterad på den här karl’n. Ibland skulle jag bara vilja hångla upp honom. Typ varsomhelst. Nu. Ibland kasta en boll i huvudet på honom. Eller bara ta en vattenslang. Slå på vattnet och trycka på on. Iskallt.

I eftermiddags skulle han va sådär käck. och ler. Jag muttrade och hade inte tid.
Men jag tänkte Men, jaaaa. Det är väl bättre att jag går och bär på det här. Än en massa bomber och granater.

Nu har jag träningsvärk i rumpan. Igen.
Puss och kram.

Annonser