Två veckor sedan. Glada miner. Leenden. Strykningar över axel. Rygg.
Le. Le. Le. Grattis. Är ordningen återställd nu? Alla är glada. Det kanske går åt rätt håll. Brevet. Den veckan var nog den bästa av denna tid. Även veckan efter. Glada miner.
Nu är det tvärstopp. Igen. 
Dubbla budskap hela tiden. Vel. Glada miner. Sura miner.

Jag har under två månader gjort det jag egentligen inte ska göra. Eller åtminstone inte enbart ligger på mitt ansvar. Jag har väntat in honom. För att se hur det utvecklas på jobbet. Jag har försökt få till en bra relation på jobbet. Hans kollega har varit ett otroligt bra stöd. Som verkligen har pratat med mej. Som har velat se detta gå framåt. All cred till honom. Mycket.
Hoppats på att han tar steget och pratar mer med mej. Utanför jobbet.  Inte enbart om jobb. Hoppats på att han kunde prata mer om sig själv. Hur han har upplevt allt. Rensa luften. (Även om jag egentligen bortser från det nu, hur han betedde sig, hur han faktiskt sårade mej utan att ens säga något om det efteråt) vad han tycker. Känner.
Har varit otroligt ledsen vissa stunder, över hur situationen blivit. Varit. Hur han inte kan tackla det.  Det har varit en berg och dalbana. Och där ligger ansvaret definitivt inte på mej.
Men det jag har märkt är att vi påverkas av varandra.  Humöret. Hela tiden.
Och brist på kommunikation. <—— ligger inte hos mej.

Och nu. Som jag tänkt på i några dagar. I nuläget. Det spelar ingen roll vad jag tycker. Känner och så vidare. Det spelar ingen roll att jag vill att det ska bli en bättre relation. Det spelar ingen roll att jag trodde att vi kanske skulle få till en öl någon dag, en känsla om att  det här blir nog bra, vi kan nog få till det. Det spelar ingen roll att jag ville lära känna honom mer. Att jag bortser från hur det blev i februari. Även om det inte var mitt fel.

Det ligger nu på honom. Hans ansvar att det blir bättre. Det skulle inte spela någon roll om han skulle ha träffat någon. Eller inte. Han har skött det här ganska dåligt. Han är inne på mitt jobb. När jag jobbar som hårdast. När jag springer omkring. Stressad.
Jag har förklarat för honom vad jag känner angående blockeringar och så vidare. Och allt annat. I brevet. Den veckan som nog var en av de bästa under denna tid. Och veckan efter. Alla glada.
Ansvaret ligger hos honom. Jag kan inte ha det så här längre.
Jag kan inte ha upp och ner. Han får anstränga sig för en bättre relation. Annars får han flytta på sig. Och denna gång säger jag det till honom.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än skulle vilja att de två februaridagarna skulle vara ogjorda. Att jag inte skulle behöva sätta ner foten för min egen skull. För det var det jag gjorde. Det spelar ingen roll att jag har blottat hela min själ för att få det bättre. Även om jag fick massa glada miner tillbaka. Och hurra rop. Att det skulle vara annorlunda. Bli annorlunda. Det är hans ansvar nu. Annars, får han vara i den andra byggnaden som tillhör oss.

Annonser