Jag tror inte han är sådär iskall som han vill verka vara. De iakttagelser jag har gjort de senaste dagarna tyder på annat. Helt andra saker. Och det är väl det som är det mest ledsamma. Att nu ska vi inte prata med varann igen. Visst. Jag var dryg förra fredagen. Men jag har mina anledningar. Och visst. Jag har blivit arg. Men har mina anledningar. Och även om jag tror han förstår, så säger han inget. Ser att hans blickar faller på mej från långt avstånd. Men varför? När en av hans kvinnliga närmsta kollega går förbi säger hon något och ler, försöker döva ett skratt, och jag förstår att hon vet. Men inte på vilket sätt. Men det är på ett sätt som antyder ärligt, hallå. vad fan? Vad har sagts? Och varför? Vill gärna veta. Hon och jag har inte pratat på det sättet. Utan mer allmänt om mitt på dagen.

Det är svårt att inte bry sig. Det är svårt att vara som vanligt i hans närvaro. Fortfarande. Även om jag så gärna vill. Jag vill prats. Le. Hans kollegor är trevliga och snälla. Det är konstigt att trots att det är tyst. Så vet alla. Alla vet historien. Även om det inte har varit en historia. För det kom aldrig så långt. Tyvärr. Ett tyst drama där jag är en av huvudrollerna. Och allt jag ville var att det skulle bli bra. För på något sätt trodde jag det. Och på något sätt hoppas jag ändå på att det löser sig. Vi hade precis börjat vara som vanligt igen. När det någonstans började krackelera. Och det är konstigt. Att folk jag pratat med, har varit så underbara. Så glada.
Jag vet att jag upprepar. Jag vet.

Ibland önskar jag att jag inte vore en sån känslomänniska. Att jag inte är en sån där människa som bryr mej. Även om jag ibland inte alls bryr mej. Det är till och från. Det där.
Att jag bara kan strunta i att få redigt formulerade svar. Men vissa saker som skett. Vissa saker jag sett. Hört. Har varit av betydelse. Under all den tid. Och det har varit förvirrande. Därför är jag som jag är. Det är svårt att vara helt ok.
Det är svårt att vara normal när en har med en människa att göra med som är fåordig och inte kan prata på det sättet jag gör. Ingen är den andra lik. Och det är accepterande. Eftersom vi ses inne på mitt jobb. Är det jag som återigen ska ge vika? För det är ju mej det skadar. Allt det här.

Hans kollega M mumlade något om det där fotot han hade Fått visat för sig förra veckan, på någon va typ inget? Eller va? Som sagt. Förlåt för upprepning. Men det händer saker i hjärnan som gör att det blir som det blir.

By the way. Orkade inte vänta längre. Skruvade isär ena delen av soffan. Drog ut den på balkongen. Skruvade ihop. Återstår nu att skaffa ett stort svart lakan att tråckla fast. Nu är jag ledig i fyra dagar. Kunde varit ledig fem. Men valde att jobba på måndag ändå.

Annonser