Ja, ni förstår ju säkert att jag inte tar Henriks inviter och ord på allvar vid det här laget. Hade han varit säker på sig själv, och allt. Hade allt sett annorlunda ut idag, än vad det gör. Han kan se ut som en man med stort självförtroende. Rak i rygg, huvudet högt.
Men han har stor integritet.  Han litar inte på folk. Som jag ser det. Släpper inte in någon på livet. Försöker inte ens. Men ska veta allt om andra.
Han ville vara helt säker på mej. Var jag står någonstans. Jag är som vanligt ärlig och rak med var jag står. (Angående honom)
Men. Det betyder inte att jag lägger ner energi på att ens försöka förstå varför hans sinne, likt en lekande tjugoårings, finns i en snart fyrtiosjuårings mans huvud. Kanske blir för jobbigt, för krävande när man ställer en enkel fråga Vad vill du? Hur känner du? Ja, hur tänker andra egentligen när man ställer en sån krävande fråga? Svetten lackar. Kan man verkligen ställa en sån ”svår” fråga? efter alla dessa månader.
Någonstans i den röda tråden på jobbet, som slirar runt runt. Tappar han fotfästet och schabblar bort sig återigen.
Ibland kan jag titta på honom på jobbet, och tänka Hur tänker du nu egentligen? Eller Vet du om att du låter patetisk när du tror att jag tror på det du just skrev i ett sms?  Eftersom jag har hört den förut? (när det blev lite ”jobbigt”) Hans närmanden och försök mot mej, har varit i omgångar.  Orden är många. Men handlingarna är små. Häromdagen kom han gåendes mot mej leende. Jag viskade leende i hans öra Det är väldigt mycket snack och lite verkstad på dej du.

Annonser