Jag ser på serien Six feet under från tvåtusen ett till tvåtusen fem. Jag var säkert ute och rände på den tiden,  och har säkert sagt att jag ska se den i tio år. Serien om en familj med en begravningsbyrå. Varje avsnitt börjar ju med någon random människa som dör. Hur personen dör. Jag tänker på döden. 

Alltså,  jag ska ju inte dö. Men vem som helst kan dö. Närsomhelst. Var som helst. Tänk om jag dör i min lägenhet. Utan att någon är här. Jag menar, tänk en fredag eftermiddag. Jag har bestämt mej för att inte göra någonting på hela helgen. Jag pratar inte med mina föräldrar varje dag. Inte ens varje vecka. Eller mina bröder. Jag kanske inte pratar med mina vänner exakt varje dag heller. Eller sms.ar. Gillar en bild, en status på Facebook. Instagram. Bloggar. Jag bor inte ihop med någon, har ingen pojkvän jag hör av mej till var och varannan dag.  De första som får reda på att jag kanske ligger skadad, eller är död. Är ju faktiskt mina kollegor på jobbet, när jag inte dyker upp.  Vi pratade om det en dag. 

Ja. Det är något jag har tänkt på. Inte så att jag är rädd. Men det kan ju faktiskt hända vem som helst. Jag menar, hur många gånger har man inte halkat i badrummet, eller tänk om man skulle tappa kökskniven. Just saying. 

I ett avsnitt vill en anhörig göra om begravningscermonin till en opera. En del av. Turandot. En av mina favoritoperor. De sjunger Nessum Dorma. Fint. Ok. Jag vill inte ha en trist begravning i alla fall. Det ska jag se till. Gärna färgglatt. Och bra musik. Fast jag ska leva till jag blir minst nittiofem. Pigg och alert. Gå på danskurser med gubbarna på äldreboendet.  Skvallra med de andra tanterna om hur bra det var förr minsann.  (Jaja) 

Ok. God natt. Vi hörs i morgon. Puss. 

Annonser