Han hade taggarna utåt de senaste dagarna.  Eller veckorna.  Vad vet jag. Han kunde inte, som de flesta ta in,  eller förstå, vad han säger. Vad han gör.  Jag ser hans kollegors ansiktsuttryck,  hur de ser på mej. Utan att vi ens har pratat med varandra.  De vet. Ändå. Deras ansikten brukar vara fulla av liv. Av skratt. Nu ser dem på mej med tunga ansikten. Ansikten som jag faktiskt tror och är ur min synpunkt. ”Jag är inget andrahandsval, som man kan leka med. När det slutar vara grönt i andra änden.”  Jag kanske är en person de har hoppats på. Men som inte blev av. Jag ser honom den sista dagen. Han ser ganska förstörd ut. Men vad är inte jag? Min kropp. Mitt hjärta. Det river och bränner inom mej. Även om ytan är lugn. Jag får en kram. Av hans kollega M. Jag  hoppar över bron. Ytterligare en gång.  

Annonser