Du är för snäll utbrister min chef några veckor innan semestern. Den kvällen då vi stod i min kollegas kök, i huset där hon har sitt sommarställe. Jag hade sagt att jag såg hans blickar med mera under afterwork-kvällen i Slottsskogen, och under dagen hade han frågat om jag skulle dit. Att vi skulle ses där. Att jag sedan på  eftermiddagen efter hade skickat att jag hade tänkt att vi skulle skaka hand, och skåla in sommaren, men du försvann.  (Och sedan började vi sms.a) Du är för snäll säger en vän till mej. Samtidigt som vi dricker en kopp kaffe I blåst på min balkong. För snäll. Jag vet inte. Kanske ser jag godhet i alla människor och tror att de ska vara likadana tillbaka.Kanske har jag hopp om en framtid att många delar synen på kommunikation, och en känsla av att vårda olika slags relationer ömt. På ett bra sätt. Men du är en stark person säger samma vän. Som sätter ditt värde högt och låter män få veta vad du tycker. Och känner. Om beteendet.  Om hur det får dej att känna inombords.  Och vissa kan nog inte ta det. Förstå.  


Sista veckan innan semestern knäcktes jag. Jag ville en gång för alla reda ut saker. Vad är det som pågår. Varför. Hur. Istället för att ha en bra kommunikation, en förståelse, prata face to face. Blev det taggar utåt från en annan sida än min. Jag har ingen aning om hur han kände sig efteråt. Det enda jag såg var hans kollegors medlidande blickar. Och som ni nog förstår så är det ju inte jag som berättar något för dem. Eller mina kollegor. Men jag har lärt mej tolka deras ansiktsuttryck under dessa månader. Jag är stark. Men jag knäcktes den veckan. Det är bra säger hon. En kollega, när vi sitter och äter lunch. Sista dagen innan semestern. 


Han måste få höra det här. Allt du har skrivit. Allt du känner. Han måste lära sig. Lära sig att förstå säger hon. ”För snäll.” Det handlar inte om det. Det handlar om att vi ses i princip varje dag. Det handlar om att jag hade en förhoppning om att vi på något sätt skulle kunna ha en bra relation. Det handlar om att jag på något sätt trodde att vi två vuxna människor, skulle kunna ha det bra. Jag försöker förklara för samma kollega som ovan under lunchen idag. Det handlar inte om den där kär i känslor-känslan. För det var jag inte. Kär. Jag hann aldrig bli det. Även om det finns känslor. Han gav inte mej en chans att få visa. På riktigt. Hur jag är som person. Och han gav aldrig mej en chans att visa mej hur han är. På riktigt. Bortom allt det här. Istället så backar han. Gör samma sak igen. Och det är därför som jag inte mådde bra, nu det sista. För under alla dessa månader har jag sett något. Jag har sett. Och känt. Och jag undrar vad det var hans kollegor hoppades på. 

Annonser