Samma kollega säger till mej sista veckan innan semestern resten av veckan stannar du ”bakom scenen”. Gå inte in dit. Jag ser på dej att du inte mår bra. Att du är ledsen.  Jag är nära till gråt flera gånger under de sista timmarna den veckan. Trots att jag inte rör en min. Jag stirrar med en tom blick. Det räcker väl att jag gör det hemma. När jag går förbi håller jag huvudet åt andra hållet. Jag ser i ögonvrån hans blickar mot mitt håll. Hur han ser ut, hans ansikte. Sista dagen innan semestern. Jag ser hans kollegor och hans kollega M kommer in och ger mej en kram säger ha en fin semester. Jag kan inte ens le. Fast jag vill. Men jag tackar och säger detsamma. 

Första veckan efter semestern.  Jag har inte sett honom. Och fast jag egentligen skulle vilja ge honom en stor bitchslap, skrika och fråga vad fan han håller på med, skrika och säga du är ju för fan snart fyrtiosju år. Inte fjorton. Bete dej som en man. För jag är snart där. Om vi inte pratar ordentligt. Om inte han förklarar. Face to face. Jag har kunnat hålla mej lugn. Utåt sett. För alla. Under all denna tid. Kunde han säga puss inför många för länge sedan, så kan han prata. Att bara släta över såna här saker är inte min grej. Inte när vi ses så ofta. Inte när han är inne på mitt jobb varje dag. Jag vill inte gå in i en höst, där det kommer att vara likadant. Som innan. 

Annonser